Life is to short

image691


Jag är bara 15. Men jag tror jag vet så mycket mer om kärlek än dom flesta andra
i min ålder. Jag är kär just nu. Och det är den första gången jag är kär på riktigt.
Jag går inte och blir kär på en dag, inte alls. Jag har svårt för att bli kär.

Men när jag är kär, skulle jag kunna offra en arm för min kärlek. Och så skriver jag,
jag skriver oändligt. Överallt, på lappar, i block, i min dagbok, på datorn. Varenda yta fylls.
För att jag ska minnas.

Sen finns det dom som är olyckligt kära. Dem som varje dag försöker intala sig själva
att gå vidare. Att det kommer komma en bättre tid - bara man kan släppa allting
& glömma honom. Men jag tror inte att man kan glömma när man vill som mest.

Att glömma är rena rama sorg-processen.
Man förbjuder sig själv. Man sätter upp orimmliga gränser. Men det är okej att
lukta på kläderna han har glömt, att titta på gamla bilder, läsa saker ni skrivit till varandra,
lyssna på eran låt & att lyssna på dom mest sorligaste låtarna om olycklig kärlek.
För gråta är nog det bästa man kan göra. Big girls don't cry stämmer inte till något pris.

Det är meningen att det ska göra ont att se hans hand i någon annans, det är meningen
att du ska gråta så fort du ser att hans blick möter en annans och inte din. Det är meningen.
Det är kärlek. Eller åtminstonde var det kärlek.

Men så en dag så går det plötsligt. En dag kommer du kunna le mot honom och hälsa,
utan att magen vänder på sig och utan att du behöver låsa in dig på toaletten efteråt
och gråta som om det inte fanns någon morgondag.

Det är meningen att man inte ska försöka glömma. Det är meningen att man ska minnas
det som man en gång skattat sig lycklig åt. Och gråta är det minsta du kan göra.
För kroppen står inte ut av saknaden. Det går inte att göra någonting åt det. Tyvärr.

Gråta är alltid okej.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Sant så sant..

2008-02-11 @ 19:20:30
Postat av: åkermanskan

jättefint skrivet.


Skriv här:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback