circus em

Idag är det faktiskt synd om mig. Jag har kräkts kanske hundranittioelva gånger sedan igår kväll. Min hals är helt uttrorkad och mina läppar har spruckit men jag kan inte dricka något för det kommer upp på en gång. Okej, idag suger mitt liv. Ska tvinga hit Min Prins så han kan ta hand om mig.

Hejdå.

I'll iron your clothes
I'll shine your shoes
I'll make your bed
And cook your food
I'll never cheat
I'll be the best girl you'll ever meet
And for a diamond ring
I'll do these kinds of things
I'll scrub your floor
Never be a bore
I'll tuck you in
I do not snore
I'd wear your black eyes
Bake you apple pies
I won't ask why
And i try not to pry

(åh förresten, idag bakade jag en superb kladdkaka till Prinsen)

ööööööööööhöhööhöhöö de här är emil :D idag har jag och ema vart i staden och gått runt. Jag köpte angus 3-peppers, lätt godaste hamburgaren. Till och med ema åt av den wtf ;d Sen ema köpte nån tröjja och jag kolla efter en mössa, men det finns fan inga snygga mössor. aaa de är ungeför vad jag gjort idag... Nu ska jag och ema kolla på nån film som heter Insanitarium. 
Sedan ska jag sova i emas mjuka säng ^^

Bland alla oändliga rader av Coldplays låtar, hittar jag en låt som jag missat att lyssna på. Trycker förväntansfullt på play och bara introt trollbinder mig. När han tar ett andetag innan det första ordet brister jag ut i gråt. Gråter över otrohet, över vänner som inte förstått, över en pappa som inte längre bryr sig, om saker jag tappat bort på vägen & aldrig kan få tillbaka igen. Gråter över det som varit. Gråter, gråter & gråter. Under det här året med så otroligt många besvikelser, har jag nästan inte gråtit en endaste gång. Har inte orkat . Men nu. Mitt i all lycka när allting bara känns bra, då klarar jag av att gråta. För att jag vet att jag inte kommer fastna i det. Vet att jag kan somna ikväll med ett leende på läpparna, vakna, och känna lyckan igen, imorgon, i övermorgon och långt framöver.

Så genomtänkt och fint! Och så har jag missat det. I ungefär 2 år har jag ätit samma müsli, och jag har aldrig sett att flingorna är hjärtformade. Förstå, att det finns någon människa där ute, som lagt ned sin själ i att antagligen göra en trisst & grå morgon till en lite roligare för müsliätare i Sverige. Jag får nästan lite dåligt samvete när jag varit blind för något så.. sött.

Jag fick en kommentar idag. En kommentar som fick mig att stanna upp & tänka till. En kommentar som satte sig i magen och också på näthinnan. Att någons liv kan kännas mer värdelöst för att jag och även många andra, har prinsar att pussa på om dagarna och som om nätterna värmer ens sängar med både kärlek & kroppsvärme. På något sätt är det orättvist, att inte alla kan ha någon att lukta i hårbotten när världen känns grå & meningslös. Men åh andra sidan dör ingen ensam.

Men sen kom jag att tänka på en sak. Att personen som kommenterade detta, har nog ett flertal saker av vad jag skulle vilja ha mer av i mitt liv. Kanske en mamma som kan baka, för det kan inte min. Eller en katt som ligger i fotändan av sängen när man vaknar för tidigt och inte kan somna om. Det har inte jag, och även om jag önskar att jag hade både en mamma som kan baka kakor & en katt som spinner så mycket att jag också känner att mitt liv är lite dåligt ibland, så vet jag. Jag vet att någon gång i framtiden kommer jag antagligen få ha en katt, och min mamma kommer nog med tiden lära sig baka - när hon har provat allting annat som hon anser viktigare än nybakta bullar.

Det kommer komma en dag när du & din prins firar 6 månader, när hela din kropp spritter av lycka och du är alledeles rodnande utav endorfiner, när du flätar dina fingrar i någon annans hand & när du sätter på två koppar kaffe istället för en.
En prins kommer till er alla. Jag lovar er det, nu igen, med hela mitt hjärta.

Idag har jag varit med Erica. Vi har ätit choklad med kolakrisp, druckit kanelte, spelat kort & tittat på Andra avenyn. Alla dagar med Erica är bra dagar. Och dagen kan ju inte sluta bättre när Min Prins ringer och frågar om han får komma hit och sova i min säng i natt. Då tänker jag bara på att vakna upp brevid hans varma kropp imorgon och hela min mage fylls med fjärilar. Jag inbillar mig dessutom att hans fräknar luktar gott. Eller så gör dom kanske det?

Godnatt
Ers Majestät

Nu ska jag cykla iväg på min rostiga cykel. Till världens bästa Erica bär det av i höstvädret, med Carla Bruni i lurarna och om jag kan skrammla ihop lite pengar - en mörk chokladkaka på pakethållaren. Förresten, vad vill ni veta? Läsa? Jag har världens tommaste fantasiförråd just nu.

5 juli 2007
Perfekt kaffe, nytvättat hår, fina texter & vackra ordval, nybakat, hitta en tia på marken, samla körsbärskärnor i munnen, kasta macka i havet, springa på en gammal vän, hålla upp dörren och få ett leende som tack, höra fåglarna sjunga fast det är kallt ute, höra ett nytt band osv. Jag önskar alla kunde uppskatta vardagen lite mer. Världen skulle vara en bättre plats då.

21 augusti 2007
Alla ord, alla berörningar, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag ska få dig att förstå. För varje gång du tittar mot mig slår mitt hjärta lite hårdare, och så fort du bara så lite som snuddar vid mig andas jag fortare än innan. Jag vill finna orden. Orden som kan beskriva för dig. Jag vill att du ska förstå att fåglarnas sömnlösa skri fortfarande är vackert in på småtimmarna (trotts att mina ögon är grusiga av sömn), jag orkar vakna med lakanens avtryck på mina rosiga kinder varje morgon - för att du finns. Gatorna gapar inte längre tomma, jag vet att de vilar. Vilar upp inför en ny dag när solarnas varma morgonstrålar kan värma upp asfalten som i sin tur ska värma mina fötter medans jag räknar dina fräknar. Jag älskar dig, Emil.

30 augusti 2007
Hur vet man när man ska släppa taget om någon? Jag behöver veta, för jag har verkligen ingen aning. Och dagen då jag kanske måste låta någon gå, kommer säkerligen att komma.

4 oktober 2007
Här ligger jag sömnlös och lyssnar på grannens radio som han antagligen glömde stänga av när han somnade till eko-nyheterna runt åttasnåret.

28 december 2007
Billie Holiday ska han heta. Min kanin. En grå liten lurvig sak med ekorreögon! Han är helt fantastisk, och jag vågar knappt bära honom för han är så liten att jag tror att han ska gå sönder. Billie har hoppat omkring i min säng, kissat i hela lägenheten och ätit upp alla mina morötter - men vad gör det? Jag har en kanin.

01 augusti 2008
Idag åker jag hem. Hem hem hem! Det har gått 3 hela veckor sedan jag fick hålla om Min Prins och känna trygghet. I för många nätter har jag sovit ensam, inte fått smaka på varma kyssar, fammlat i sömnen efter någon att hålla om, inte ha någon att hålla i handen när jag promenerar och tagit nattdopp ensam. Jag har längtat efter den här dagen så himla mycket. Men jag vet ju att tid bara är ett system. Oavsett sekunder, minuter & timmer så vet jag. Det spelar ingen roll om det är en ocean emellan oss. För det finns bara en himmel och bara en jord. Och vi båda två står på samma planet och våra ögon stirrar tomt ut ibland stjärnorna, längtar. Vi andas samma luft och våra tankar går pararellt i universum. Ska bli det bästa på hela sommaren att ta tåget hem till Emil igen, se han komma gåendes emot mig. Mitt hjärta kommer hoppa över ett slag, min mage kommer ätas upp av alla fjärilar och mitt blod kommer bubbla som sockerdricka.

11 september
Jag är ledsen. Mina ögon svider. Jag är kissnödig. Jag kan inte sova. Jag behöver choklad. Dö.

Kommenterat till Kissie
"Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kommentera någonting i din blogg, eftersom jag har väldigt många åsikter om dig, men here we go. Jag har bloggat i flera år, och när man läser en annan blogg som man hittar något intressant i, så gör man självklart det själv - i sin egen verision. Inspiration kallad det för. Och varför trycka ned Blondinbella? Bara för att hon är en av dina största konkurrenter? Alla vet att dina videobloggar där du spelade spoiled bimbo bara var falsk propaganda. Jag tror att hela din blogg är ett enda stort fiasko. Du sitter bakom din skärm och spelar så jävla stark, försöker vara en riktig åsiktsmaskin som i själva verket bara mår dåligt innerst inne. Jag tror inte att det är många som ser det, eftersom du har fått en hel del fans som nästan lyder & tror på dig helt blint. Fans för vadå? Fans för att du inte kan stava, för att du lottar ut sexleksaker på en blogg som tyvärr läses utav mindreåriga (läs 12 åringar) & för att du inte kan visas utan smink? Ska folk i vårat blogg-skadade samhälle tro att man inte kan vara vacker utan smink och en dildo i väskan? Det är så jävla tragiskt. Du är så jävla tragisk. Blondinbella däremot, hon skapar ekologiska kläder, faddrar på en ungdomsgård, är med i debatter om våldtäkter osv. Och vad gör du? Skämtar om att du inte fått fingrarna uppkörda mellan benen än? Väx upp."

Jag är hemma hos Min Prins och har migrän. Jag dör. Det pulserar, spränger, värker ifrån alla håll. Men jag kan inte ligga ned och ta det lugnt för då fokuserar jag bara på smärtan. Så vad gör man hemma hos sin pojkvän, ensam, sjuk, när man redan har kollat i alla lådor, letat bland alla papper och utforskat varenda punkt i hela huset?

Där bor det en äldre dam. Hon bor längst ned i trapphuset och hon har en fantastisk liten veranda utanför. Varje vår så blommar den i alla möjliga färger, och hon sitter ofta och läser morgontidningen i en virkad korgstol som hänger vid verandan. Och så har hon en katt. Min drömkatt, en svartvit persier med gräddnos. Dom är rätt lika, katten & tanten.

Vissa morgonar, när solen värmer redan vid åttaslaget på morgonen, står hon ute på gräset och yogar, katten ligger brevid, självklart. Dessutom byter hon hårfärg rätt ofta. Just nu har hon en rätt frän röd färg, som jag gärna själv skulle vilja ha. På vintern ser jag inte så mycket av varken henne eller katten, men när den första snön har fallit, då ligger den som ett kyligt kristalltäcke över hennes lilla inhängnad.

Jag vill bli som henne när jag är tant.

Det luktar fylla. Det sticker i näsan och man sneglar försiktigt över tidningskanten, vill se - men ändå inte. Tittande blickar, vardagskroppar som vänder sig om för att se. Skålar med sig själv, fammlar med plastpåsarna. Någon tänker att hans kärlek nog möglar, att den riktigt har frät sönder i den här hårda världen. Jag hör tankarna där jag står och sneglar över trycksvärtan upp till tänderna.

Jag inväntar ögonblicket. Ser alkoholfyllda, vingliga steg komma emot mig. Jag fokuserar på orden framför mig som bara löses upp till ett svart myller på pappret. Så många gånger innan, känner redan nu hur blickarna bränner, inte bara i nacken utan överallt. Sluddriga kommentarer om att jag är vacker, han snubblar på orden när han ska påminna mig om min speciella ögonfärg, och hur mina läppar formas på ett speciellt sätt när jag tackar, åh, så artigt. Brinnande blickar, nu med fokus på mig. Som om jag blivit ett med någon annans fylla.

Men på något sätt känner jag ett ansvar. Jag känner ett ansvar att kanske visa den här människan att världen är vackrare än han tror, att alkoholen som rinner i hans blod inte kan rinna där för all framtid. Så jag går, små, säkra och kraftfyllda steg fram till en kropp som svävar farligt nära tågrälsen. Greppar tag i en arm som nästan styckar upp mitt ansikte med grönt glas. Berättar att jag uppskattar hans komplimanger, att hans ögon faktiskt också är vackra, ber honom gå hem och älska barn som han själv satt till världen.

Folk stiger på tåget, fortfarande med blicken fastnaglad vid mig. Öppnar dagstidningen och fortsätter där jag slutade när jag såg en kraftigt berusad man skrika på hjälp. Mitt liv fortsätter, ditt också. Bara det att mitt fortsätter med lite bättre samvete.

Ni vet när man litar på någon ända in till benmärgen. Från det yttersta lagret av skinn, tummavtryck och ända in i blodet som rinner igenom pulserande ådror. En person man litar på i alla lägen. Som håller om en i skenet av ljuset ifrån TVn, inga ord behövs. Sanningen och den ständiga ärligheten hänger i luften.
Fast ändå inte.

Det finns allting någonting som lurar bakom flagnadet av väggarna, bakom listerna och om man gräver lite djupare in på skinnet. Det finns något som skaver. Ibland, vissa snirkliga vägar som skymtar att det är någonting som gnager i tankarna. Någonting som äter upp en inifrån. En ständig process att förklara vad som gör ont, vad som finns kvar ifrån då.

Att inte vilja såra, att inte vilja välja fel väg med fel ord. Vågar inte blotta sina nakna sanningar, vågar inte bli smutskastad ännu en gång. Nej, det gör ingenting, det är glömt nu. Fast det inte är så. Vita lögner för att dölja vad man har under alla lager smink och vävnader av ärr.

Sen ligger man plötsligt där igen. I skenet av TVs ljus. Börjar om från början med den ständingt vävande processen. Att älska så mycket att man blir rädd för sig själv. Rädd för sin kärleks val och sätt. Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket. Fast kanske inte imorgon om jag sovit dåligt. För så är det. Imorgon kanske inte är som idag. Och vem orkar ha den tanken ständigt fastklistrad på näthinnan. Att vara rädd för vilken sväng morgondagen ska göra. Kanske fylld med det som man alltid blundat för, som man inte längre kan se. Men som att plötsligt öppna ögonen och förstå.

Men att inte kunna välja något annat än att fortsätta älska.

Konst, hästar, polaroider, gameboy, läsande människor, regnväder, sex, bibliotek, rött hår, lakritsljus, handskrivet, feströkning, dans, fotografering, överanalyseringar, dockor, old school, kyliga picknickar, rosetter, svartvitt, söndagar, tidningsurklipp, blåbär, naken, gratis bio, paranoia, jazz, klistermärken, citat, golden raisins, höstäpplen, hångel.

Jag måste bara fortsätta på tråden om bantning. Ni som har vänner som älskar när nyckelbenen syns, som älskar att räkna revbenen eller som är så smala att det känns som om dom kommer gå av utav en vindpust, lyssna nu.


Det är väldigt lätt att uppmuntra den drabbade undermedvetet med kommentarer som ger hopp. Som t.ex att denne blivit smalare, eller att det ser bättre ut när kindbenen sticker ut lite. Gör det inte. Det ger bara ännu mer inspiration när man känner att man lyckats. Och istället för att klaga och spy ut ord om att man måste äta och att man kan äta en skaldjurspasta eller varm choklad med extra mycket grädde utan att gå upp i vikt - inspirera. Berätta om all god och nyttig mat som finns, och berätta om den godaste glassmak som finns eller att en kopp te med honung i är som balsam för själen.

Den sjuke kommer inte att svulla i socker på momangen, men kommer kanske att börja fundera på det, och i längden göra många små framsteg. Var en god förebild - utan att bli för tjatig. Och med det vill jag lämna det här ämnet för en stund, för det finns så mycket fint i världen att fokusera på också.

(Om ni vill att jag ska skriva om andra frågor likt denna, speak up).

Jag vill till att börja med tacka för all positiv respons. Varenda gång innan jag publiserar någonting som jag känner är taget ifrån mina personliga och egna sidor, så läser jag om & om igen och tvekar ständigt. Men så länga jag kan påverka 1 person, så är jag glad. Att jag nu påverkat antagligen de flesta som läst, ger mig ny inspiration och mer självförtroende. Tusen kyssar till er. Speciellt ni som alltid finns för mig, som jag alltid kan lita på. Ni är värd allt vackert och lyckligt i världen.

Idag har jag varit med min prickiga prins på sjukhuset. För det var precis vad han var. Prickig. Överallt. Sen drack vi kaffe för 5:- i biblioteket, läste tidningar, gick långa soliga (men kalla) promenader, hittade blodröda höstlöv, kysstes, värmde varandras näsor och bara var allmänt spontana. Det är såna här dagar ni ska ta vara på. Dom här höstdagarna är anledningen till att min mage bubblar likt sockerdricka.

I helgen har jag fullt upp. Ska köpa kängor för höstens alla tillstånd, ska mysa med min prins, ska fotas av Pola och dricka hemmagjorda vaniljchai-teen tills jag mår illa. Bloggen får ligga och vänta på regniga och inspirerande höstdagar.

Xoxo

Jag började banta när jag var 12 år. Jag har under nästan hela min barndom ansetts som mullig, men att det ändå var en hälsosam vikt eftersom det skulle bli en stadigare vikt med tiden. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad i hela mitt liv, och det var aldrig någon som sa till mig att jag var stor. Tills min pappa gifte om sig, och hans nya fru tyckte att jag var tjock.

Det började med att jag inte åt på en hel dag. En dag blev 2. Två dagar blev en vecka. Jag drack bara te och vissa dagar var det så illa att jag höll för andan när jag gick förbi pizzerior eller liknande. Under en vecka försvann nästan 5 kg och jag blev inspirerad till att bli ännu smalare. Speciellt när kommentarer som "åh, vad smal du blivit" & "vad fina smala lår du har fått" blev allt vanligare. Jag såg bara något positivt med att vara smal.

Jag började räkna kalorier. Åt inte mer än 350 kalorier, drack mest vatten och te, sprang upp och ned i trapphuset när jag blev rastlös, gick upp 1 timme tidigare än jag behövde bara för att ge mig ut och springa. Om jag hade ätit något jag egentligen inte ville äta, gick jag in på toaletten och stod länge och skrattade åt min degiga mage eller min dubbelhaka(som egentligen inte ens existerade).

Jag slutade umgås med vänner. Vänner innebar fika, filmkvällar fyllda med chips, smågodis, läsk och vin. Jag klarade det inte. Jag minns att varenda gång jag hamnade i en "ät" situation, satte jag mig ned och tittade på hur tjocka mina lår var. Då kändes det helt plötsligt väldigt onödigt att äta.

En dag orkade jag bara inte mer.
Jag var less på alla laxeringsmedel, äppelcidervinägerspiller och förvridna matvanor som fräte sönder min magsäck. Jag orkade inte känna att jag höll på att bli en del av idealet. Ibland när jag och Emil tittade hyrde film köpte jag till och med smågodis och jag tog en tesked honung i teet på morgonen.

Men nu är jag tillbaka där. Min dagbok fylls med ord och hopp om att det ska komma en dag då jag slipper tänka på mat. Då jag kan gå in i en affär och köpa det jag är sugen på, utan att stå och läsa innehållsförteckningen noggrant innan jag antagligen bestämmer mig för att inte köpa den.

Det är en ständig process att anpassa sig till ett normalt liv med normala vanor när man väl hamnat lite snett. Jag önskar att jag kunde vara en förebild och tala om för alla där ute att inte någonsin stoppa fingrarna i halsen, att aldrig mäta centimetrarna runt låren, att aldrig tveka på att äta en bakelse om man är sugen på det och att aldrig i hela världen gå upp tidigt på helgerna för att gå ut och springa tills man kräks. Det finns ingen anledning. Du kommer ångra dig resten för livet, och du kommer ständigt vara förföljd av alla dessa matmonster som världen hela tiden målar upp.

Det är svårt för mig att skriva det här, speciellt när jag samtidigt sitter och surfar på olika "gå ned i vikt"-sidor. Någonting i mig säger att man inte behöver det när man väger 57 kg (i mestadels muskler). Men jag har varit där en gång, och jag kommer komma tillbaka flera gånger.

Bea Szenfelds höst kollektion är så vacker att jag dör. Nästan i alla fall. Väldigt snövit-inspirerad med blåa blusar, höga kjolar, hårband, hängslen, strumpbyxor, finskor, baskrar och porslinshy. Nu blev jag sugen på att använda min baskermössa den här vintern också.

Åh, gissa vem som står i köket och gräddar fullkornspannkakor? Mamma.
Som dessutom har en ny frisyr, som är så fräsig att det inte går att sätta ord på.

Min mamma är en babe.

Jag tycker skönhetsidealen nu förtiden är hemska, avskyvärda och vidriga. Så många unga tjejer som förstör sin kropp och skapar djupa ärr bara för att passa in i mallen. Det är hemskt, något borde gjorts för länge sedan. Att svälta sig själv och att skada sin kropp kan få hemska konsekvenser. Visste ni t.ex att kroppen börjar äta utav hjärnan när den utsätts för svält?

Jag förstår inte riktigt det här med jordens undergång och allt konstigt som forskare fifflar med. Men en sak vet jag, och det är att jag har panik. Panik. Panik. Panik. Tänk om jorden går under? Ska jag aldrig få barn, ska jag aldrig få bli psykolog, ska jag aldrig få ha en stor trädgård med snirkliga möbler, ska jag aldrig få åka och klappa kängurus i Australien, ska jag aldrig få gifta mig? Jag kan inte koncentrera mig på någonting för allt jag kan tänka på är små svarta hål som kommer att sluka mitt liv innan det ens har börjat. Idag önskar jag verkligen att jag trodde på Gud.

Nu ska jag gråta.

Jag skriver oftast om vackra pojkar i alla dess former, speciellt om såna som heter Emil, så jag hade tänkt skriva lite om kvinnor. Alltså, kvinnor är faktiskt fantastiska. Jag tycker kvinnor är väldigt vackra med rena drag, och under ytan döljer sig oftast en väldigt klok insida. Här är mina kvinnliga förebilder.


Sophie Zelmani
Jag började lyssna på hennes musik efter att jag läst en artikel om henne, där hon framstod som en väldigt jordnära person. Hon bor ute på landet i en stuga, och sina dagar låter hon rinna iväg med hjälp av keramik i sin egna drejstuga, hantverk i form av läder och gitarrspelning. Tycker att det är alldeles för få musiker idag som inte blir helt uppslukade av sin karriär. Trotts att Zelmani (som förövrigt är ett himlans fint efternamn) har sålt en halv miljon plattor, mår hon bäst av att göra krukor. Åh. Så himla fint och inspirerande.


Carolina Gynning
För att jag alltid känner igen mig i henne. Hon är den som utåt ser dum ut, och som oftast får folks fördommar riktade mot sig. I dagens sammhälle blir man väldigt hotad av tjejer som ser ut på ett visst sätt, som sedan visar sig vara smarta och mycket kloka. Det som även gör Carolina till min absoluta förebild är att hon gör på sitt sätt. Det spelar ingen roll vad folk gör eller ber henne att göra. Och man kan aldrig prata för mycket.


Angelina Jolie
Jag har väldigt länge haft svårt för henne som person. Men på senaste tiden när jag läst och sett intervjuer med henne, har jag förstått att alla dessa världens barn och välgörenhetsarbeten inte är något pr-fuffens. Det är av hjärtliga och av medkännande själ. Jag har personligen svårt för folk som inte kan hjälpa sina medmänniskor i t.ex katastrofer, hot och krig. Angelina reser över hela världen med budskapet att "hem är där hjärtat är", och jag kan inte annat än att hålla med.

Billie Holiday är kittlig under fötterna. Världens bästa kanin, minsann.

Titta, vilken gorgeous bild från bröllopet i somras!

Bon matin! Här försover jag mig minsann. Inte likt mig, inte heller likt mig att göra en överambitiös frisyr klockan 8 på morgonen. Nu ska jag springa iväg till gymmet, för att sedan försöka pallra mig till franskan. Inte en alltför svår uppgift.

XOXO

Idag har jag varit groteskt bajsnödig. Hela tiden. Precis hela dagen.  Det är ett helvette när man inte kan göra någonting åt det. Ibland önskar jag att det var normalt att bajsa i flaskor eller att ha en slang uppkörd på mindre trevliga ställen. Det skulle vara väldigt smidigt. Jag måste ha chockat väldigt många läsare nu, som har skapat sig en bild av mig bara genom min blogg. När jag ändå håller på kan jag tillägga att jag fiser, rapar och dricker ur burken också. Överallt, hela tiden.

XOXO

Det finns en sak i världen jag skulle vilja ändra, och det är allas syn på kärlek.
Så många gånger hör man från olyckliga och vilsna personer att "kärlek är inget för mig" eller att det inte finns någon "lycklig" kärlek. Jag vet inte vad jag ska säga för att övertala er som läser min blogg, som inte tror på kärleken - att det verkligen är det finaste man kan få. Antagligen finns det ingen väg jag kan välja för att på bästa sätt tala om för er vad kärlek innebär. För självklart måste man uppleva kyssar, flätade fingrar och allt det där innan man kan gå från A till B.

Jag ska inte heller påstå att det alltid är sockerdricka i magen och ord som får en att svamla. För då ljuger jag. För ibland är det ett helvette men det är samma sak med ungefär allt annat i livet. Och det löser sig alltid, och då är allting lika underbart som innan.

Jag vill ha som mål att få fler sorgsna och mörka personer att inse att världen är fylld utav kärek. Kärlek som finns till för just dig. Prinsar, pojkar och vackra flickor i alla dess former, som du kan ge egna smeknamn till och som du kan räkna födelsemärken på och kittla sönder på söndagsmorgon. Det finns en för alla. Jag lovar.

♥

Idag köpte jag ett par lila strumpbyxor för jag behövde lite mer färg i mitt liv.
Men bara idag.