Ema i ett nötskal
Men den här gången hände något. Jag fick nämligen syn på en snubbe, vi kan kalla honom för
Thomas (okej, han heter så), som jag jobbade med när jag spelade in reklamfilm för TV4 guld.
Det första som slog mig var ju att wow, nu måste jag lägga in lite stötar och få flera jobb.
Så här bra gick det:
Jag: Thomas? Nejmen Thomas! Det var ju ett tag sen, hur är det?
Han: Hej hej.. Ehm.. Vem är du?
Jag: Men hallå? Det är ju Ema. Reklam Ema. 80-tals Ema!
(Jag spelade 80-tals fjortis i den där jävla reklamfilmen som jag sedan blev plågad med hela sommaren. Tyckte ju att han faktiskt borde minnas hur roligt han hade åt mig när jag stod där som en smurf straight from the 80's mitt inne i stan och han filmade mig. Gud så han skrattade. Man kan ju tycka att han borde ha kommit ihåg det).
Minns du inte mig? Fast jo just det, jag var blond då. Sådär riktigt Stockholms-ungdoms-blond. Men nu är jag ju brunett. Riktigt snyggt med bajsbrunt tycker du inte det? Jo jag kan ju förstå om du inte känner igen mig. Jag såg ju inte riktigt klok ut den där dagen. Och så filmade du mig väll underifrån så du har väll inte en aning om hur jag ser ut framtifrån. Haha... Eh, hehe?
Han: Ehm?
Han gick. Mamma skrattade.
Jag tror aldrig jag kommer vistas nära TV4 huset igen.
Kommentarer
Trackback