circus em

För ett tag kunde jag befinna mig i känslan. Ensamhet var ett ord som låg bra i munnen, rullade väl över tungan och om jag inte la för mycket vikt vid tanken så överlevde jag den. Kanske till och med känna mig lite lycklig ibland. Men plötsligt var det som att orkaner slitit av mitt tak och alla illusioner ryktes bort med vinden.

Vinden som blåser rakt igenom mig och när kvällen tar med sig midnattregn fräter den långsamt upp min bleka hy. Inte ens när gryningen kommer med morgonsol lyser det upp tillvaron, eftersom alla dansande solstrålar fastnar alldeles bredvid mitt tunga huvud. Och när oktoberblåsten fäller ett träd över mina redan trasiga lemmar så tränger alla dess grenar rakt igenom mina ärrvävnader.

Någonting på fyra ben har grävt en tunnel igenom mina revben och den lever rakt igenom mig. En fågel hackar på tomrummet i mitt bröst för att sedan flyga rakt ut igenom mina blödande problem som ingen orkar ägna en tanke.

Jag vill skrika efter dig, slänga mig handlöst in i tomrummet som du har lämnat efter dig. Vill att du ska fylla i färgerna som saknas där längst bak i mitt huvud, vill gräva in mina naglar under din hud, hålla dig kvar för alltid och be dig stanna idag, imorgon och för all framtid. Men det är en sliten kommentar som ingen någonsin kommer lyssna på igen.

Och plötsligt känner jag hur det fällda börjar växa ut ur mina bihålor.

Sluter läpparna runt den sista röda Princen. Drar djupa halsbloss och blåser medvetet ut röken i ditt androgyna och uttryckslösa ansikte bara för att jag vet att du hatar det.
"Du har kuksugarläppar"
Ska jag ta det som en komplimang? Är det tjusigt i din lilla euforiska sagovärd att endast ge komplimanger som är sexuellt laddade? Sa jag förresten att jag mår illa av dina bravader, abstrakta ord och odramatiserade handlingar?

När det skriker i rälsen och tåget rullar in likt en gigantisk plåtklädd larv trycker jag till slumpen under fötterna (röker filter, igen, bara för att jag är så in i helvettes fattig) och fumlar bort stripiga hårtestar ifrån ansiktet samtidigt som jag råkar smeta ut läppstiftet över högerkind. Jag blir förbannad på mig själv och mitt i vreden blir jag impulsiv bara för att rädda mig själv ifrån mig själv.
"Nu sätter vi oss på det här tåget och åker alldeles för långt. Vi ska inte gå av förens vi känner oss riktigt jävla vilsna" skriker jag högtydligt som om jag stod på toppen av ett än så länge obestiget berg.
Men du bara tittar på mig, med dina svarta korpögon och säger att det var det dummaste du hört.

Jag behöver drama. Jag är född till att bli seriemördare, snorta olagliga substanser i Las fucking Vegas, bada naken i fontäner och ha picknick högst upp i vattentornet. Jag behöver sätta mig på det här tåget och känna att jag lever. Men du förstår inte det, för den enda spänning du har i ditt liv är när du sitter ensam i parken och dricker lättöl som du snattat på Handla Nära. Jag behöver inte dig.

Ändå, står jag här med rött läppstift utkletat runt mina kuksugarläppar och tycker att du är det bästa som finns. Kanske för att du kan leva i den här misären och må undankomligt bra utan att behöva smita in små vardagsspännande krusiduller. För vi kan aldrig undgå att leva med jordens lutning och slippa undan att andas in samma luft och somna under samma himmel. Och jag beundrar dig för att ditt hjärta inte tränger ut igenom de omfängslande revbenen när det träffar dig.

Hon är det vackraste han vet. Hennes saltstänkta, solblekta hår, fräkniga näsa och de milslånga benen som dansar likt älvor när hon går några meter framför honom. Hennes bottenlösa ögon som dränker honom i ett hav fläckat utav oskuld. De hypnotiserande orden som flyter ur henne likt en sång, trollbinder honom och allt han uppfattar är läppar som formar ord. Inget ljud. Han behöver inte höra hennes genomtänkta ord för att finna klokheten, hennes skönhet och hennes klingande skratt.

Den röda färgen flagnar, den har gjort det sedan säkert fyra år tillbaka. Hon bryr sig inte, hennes hus ska åldras med värdighet och charm påstår hon. Hon har ett piano som hon aldrig rört. Varje gång han har suttit i hennes brokiga soffa, när hennes blonda lockar ligger sprida över hela hans knän, brukar han försiktigt resa sig upp för att röra med sina långa fingrar längst med pianot. Varje gång bildas en ny skåra efter dammspåren. Någon gång. När han samlat tillräckligt med mod, när han litar på mer än det vackra i henne, då ska han sätta sig där. Låta sina flinka händer spela melodier som dansar in i henne precis som hennes ord dansar in i honom.

Han är det vackraste hon vet. Det finns inget hon uppskattar mer än att förlora sig bland alla ord, rader och meningar tillsammans med honom. Hon får så mycket sagt och han sitter bara där, nickar, förstår och bara sjunger med i hennes flätande utav ord. Hans krokiga fingrar gör henne svag likaså hans veck över ögonbrynet som ingen lagt märke till före henne. Han är så orörd, så skör. Hon vill hålla hans händer, dansa utöver ängarna här om somrarna, skrika ut alla känslor som tär i henne under vinterhalvåret när han är på andra sidan alla dessa oändliga vågor. Men hon vågar inte. Han tror så mycket om henne. Att hon kan förlora sig i sekunden, göra precis vad som helst. Vara sådär spontan som hon alltid lyckas vara med honom. Hon är inte sån, det är bara ett spel som spelar i henne varje sommar så fort färjan skymtar där bakom horisonten. När det börjar spritta i fräknarna, när varenda muskel i kroppen spänner sig efter längtan, när blodet isnar och hon intar positionen som den som aldrig faller. För dagar blir till veckor, veckor blir snart månader och innan hon vet ordet av det så står dem där, vid skälet där sommaren tar slut, när deras fingrar klamrar sig fast i varandra in i det sista.

De dricker rött ifrån 1975. Det smakar kork och han vill egentligen bara ligga i hennes rangliga säng, titta på sprickorna i taket och påpeka att det behöver målas om och få nya lister. Men för hennes skull sitter han här med kväljningar och skrattar till alla hennes konstiga historier utan mening. Hon sitter med sina brunbrända ben uppdragna till hakan, nynnar med till ett knackigt spår som spelas på en gnisslande grammofon i bakgrunden. Hon tvinar en hårtes mellan pekfingret och långfingret. Han urskiljer varenda detalj, konturen utav hennes smala näsrygg, som han bara vill dra fingret längst utefter. Men han vågar inte. Hon tror så mycket om honom. Att han är så full utav förståelse och romantik, men det är bara någonting som hon bygger upp under hans hud. En mur som finns där ifrån juni till augustis slut. Men så fort storstadens dimmiga brus tar över, rivs den ned och ligger i en hög i ett hörn i trehundrasextiofem dagar. Det finns ingen tid, inget rum. Omvärlden försvinner in i ett vimmel utav diffus smärta när han vet att de snart kommer att somna här i hennes soffa, salongberusade och höga på kärlekens endorfiner. Och imorgon kommer vara en dag närmare tårarna, det desperata vinkandet och nummer som glöms av under ett år. Fan. Han vill sitta här med henne i andetagen för alltid, skapa ett eget språk och strunta i att kvällen blir natt utanför.

Om han fick önska en sak i hela världen, skulle han önska att de kunde somna i varandras famnar och vakna upp igår. Så att han kunde samla mod till sig, att spela de där tonerna. Att sätta ett spår i henne som gör att hon kanske vill söka sig till honom även när årstiderna inte spelar deras känslor ett spratt.

När du blundar tittar jag och så står du där framför mig som jag bara hoppades på i min önskans värld och tungan häftar sig i gommen och jag undrar vart jag är påväg någonstans. Men även om jag inte orkar så reser jag på mig för jag bara känner hur jag långsamt sjunker mot golvet och hela min substans är på väg att rinna ut om jag inte gör något radikalt. Modet tar mig i handen och jag får ut något förvridet ord vet inte ens om du uppfattade det. Förstår du inte att du är hela min atmosfär? Förstår du inte att mina fallande stjärnor för länge sedan tappat sin förmåga om önskningar. Förstår du ingenting?

För vad spelar det för roll, när alla förvrida ansikten och alla ord som flätas ihop utan betydelse står nakna mot mig och jag uppfattar inte ens någon detalj för allt jag har i mitt huvud är dig och hur allting alltid har ett slut men vad spelar det för roll då ett ryggslut skulle kunna vara världens ände. Som kometer träffar du mig och det är som jag fastnar i min egna takt och ända in i benen stannar det till varken knäveck eller leder fungerar som dom ska och ska jag behöva stå ut med sånt här bara för att min högsta önskan är att ha dina avklädda händer runt min midja så vi kan andas i takt och somna med regnet smattrande mot fönsterbläcket.

Men du är så avlägsen någon helt annanstans. Mitt vemod i magen kanske till och med något klokt i mig viskar att jag lika gärna kunde ge upp allt detta nu för du är så många mil bort från mig och du kommer inte våga dig närmare för vilka risker bör man egentligen ta och vilka konsekvenser vill man egentligen leva med? Jag önskar bara att jag inte var så tätt inpå lät andras tankar också ta plats men hur skulle jag då se ut? För jag har ingen som säger du ser ledsen ut på ögonen, du vet när hjärtat slår så hårt att man nästan anar att det syns ända ut.

Det finns så många mellanrum, gluggar, glapp som jag skulle kunna täta till och jag vet precis hur men du blir bara ännu ett vått avtryck på mina pappersnäsdukar. Men älskling någonstans måste du väl ändå förstå att bakom alla knutar och knotiga vägar så finns det ett slut där jag skulle slå ihjäl någon för varenda levande minut för dig.

Varenda kväll äter sig natten in bland mina mardrömmssvettiga lakan och jag kisar med ögonen för jag är inte säker på att jag vill se när mörkret omringar hela mig. För allt är så annorlunda när du inte flätar dina fingrar runt mina och viskar att jag är det viktigaste.

Hon känner inga drakar
Men tolv trappsteg upp, antagligen på 18 kvadratmeter
Nakna fotsulor mot hennes tak som hotar att ramla in (även om hon hoppas)
03.12 varje natt hör hon hans djupa andetag, hans strykande sömnlösa katt
Herregud låt honom vara, andas tyst om nätterna så att han inte vaknar
En prins bor det där
Fyrknäppt kavaj, taniga bleka armar som luktar matos
Uppvikta byxben, knotiga fingrar som säkert smakar salt
Trappuppgången och hjärtan som hoppar
Se mig snälla snälla snälla
Andas fort in medelhavet ifrån din nacke
Försöker räkna fräknarna på din näsa

03.12
Väntar i min ocean av fuktiga lakan, sängen placerad under din
För det handlar bara om att jag vill måla gubbar på dina tår
Älska i en för liten dusch, ligga under ett täcke och lukta på varandra
Mina arton kvadratmeter fyllda med fläckiga fotografier
På du
Du har aldrig ens sett mig aldrig ens tittat åt mitt håll

Varje natt, hoppas att taket ska ramla in, så plötsligt en prins i min säng

Viker omsorgsfullt ihop brevet trycksvärta upp till tänderna och inte ett handskrivet ord för vem vill prata med en sån som jag om ens skriva nej jag tänkte väl och jag förseglar kuveret låter fingrarna glida över budskapet som jag aldrig kunde få fram jag kanske är för blåögd eller vill du verkligen döda mig tänkte jag fort och lekte med tanken att du var min drake och jag fick andas i din nacke och fingra i det röda håret medans kaffet blivit klart för länge sedan kanske till och med kallt men det finns ingen tid för oss eller du har ingen tid för mig och jag springer längs kullerstensbelagd mark ända ner till posten och med hjärtat i halsen och med saltstänk som letat sig in under blusen kysser jag brevet en sista gång innan jag lämnar över det till en tjock dam som saknar en tand i glasluckan vi växlar inga ord hon tittar bara på mig som jag var en vante som tappats bort eller kanske en vilsen själ och jag dränker mina sorger i min basker gömmer mig så gott det går även fast det känns som om hela världen stirrar på mig och helt plötsligt har jag skapat mig en egen omloppsbana men precis när en lång man som jag antar är lika ensam som jag för att han gungar så förvirrat kanske desperat går förbi mig så träffar det mig att fan fan fan ingen avsändare och då kommer han ändå aldrig få veta.

Minns när vi pusslade ihop våra ord och när våra fingrar var flätade tillsammans, och du lekte med orden, formade från min mun. Det var precis som bilderna på min näthinna, kanske bättre.

Men sen samlade du dig & sa det där
"Det ingen ser, finns inte" och jag kände mig så träffad.
Du trampade sönder mina lungor medans du satt där och flätade mitt hår,
och jag tappar andan eftersom den enda luft jag någonsin andats var dig.

En gammal dikt såhär eftermiddags.