Green eyes



Youre the one that I wanted to find
And anyone who tried to deny you
Must be out of their mind

Because I came here with a load
And it feels so much lighter
Since I met you
And honey you should know
That I could never go on without you

Honey you are a rock
Upon which I stand

Syskonkärlek



Vi är så lika men ändå så olika, syster och jag. Hon sitter rakryggad med benen i kors, medans jag sitter på golvet, krumbuktad med armarna hårt virade i flera varv runt bröstkorgen. Så lika men ändå så olika, våra amorbågar på överläppen är identiska, ett födelsemärke på vardera kind men inte så mycket mer. Några släta penseldrag vid näsryggen kanske, kan hända.

- Jag ska operara näsan, säger syster. Typiskt henne att alltid vara så egen. Det kan du väl ändå inte mena påpekar jag och hon skrattar ärligt och säger att det menar hon visst det. Ensam drar jag med fingrarna längs näsans konturer och undrar vad som egentligen är felet med den.

När sommaren tränger sig på och nätterna blir allt längre, kan jag känna den dova doften utav ciggarettrök ifrån hennes jeansjacka medans jag smyger mig in i hallen om kvällarna. Fast den blandas upp utav söta inslag, kanske mjölk eller smultron. För hon är ju fortfarande så liten, men ändå så stor. På morgonen springer hon in och ut ur mitt rum och jag skriker att jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka. Men sen där i hallen, så älskar jag henne mer än någonsin.

Hon börjar ta mitt smink. Målar ögonen svarta. Svart kajal svart eyeliner svart mascara. Första gången hon provar röka ringer hon bekymrat till mig och åmar sig. Snälla, säg ingenting till mamma bönar hon och så berättar hon om ciggarettpaketet som hon grävde ned i sandlådan. Så som man gör när man är fjorton år och inte riktigt vet vem man är. Eller? För det känns som att hon känner sig själv så väl och att det är jag som velar, snavar och trasslar in mig i mina egna bekymmer fast jag är flera långa år äldre. Så lika, fast ändå så olika.

I födelsedagspresent får hon eget smink, svart. Och kondomer som jag hittade längst ned i en byrålåda gömd i ett par strumpor jag aldrig längre anväder. Mamma sneglar oroande på mig, men jag känner mig som den bästa systern någonsin. Jag vill ju bara skydda min lillasyster ifrån världen, förstår du inte det? Och sen jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka och allting blir som förut igen.

Syster ska alltid springa när vi ber henne att stå still, klättra högst upp i alla träd och skrika lite högre än alla andra. Hon struntar i att smörja sig efter en lång dusch och hon låter paraplyet stå kvar när det regnar. När vi bråkar kräks jag ut ord över hela henne. Måste du växa upp för fort måste du göra allting som du inte får göra förstår du inte att det är farligt? Men hon skrattar och säger att livet inte är till för att jämra sig över, syster.

Så lika, fast på så olika sätt.

Fyller dig in

För ett tag kunde jag befinna mig i känslan. Ensamhet var ett ord som låg bra i munnen, rullade väl över tungan och om jag inte la för mycket vikt vid tanken så överlevde jag den. Kanske till och med känna mig lite lycklig ibland. Men plötsligt var det som att orkaner slitit av mitt tak och alla illusioner ryktes bort med vinden.


Vinden som blåser rakt igenom mig och när kvällen tar med sig midnattregn fräter den långsamt upp min bleka hy. Inte ens när gryningen kommer med morgonsol lyser det upp tillvaron, eftersom alla dansande solstrålar fastnar alldeles bredvid mitt tunga huvud. Och när oktoberblåsten fäller ett träd över mina redan trasiga lemmar så tränger alla dess grenar rakt igenom mina ärrvävnader.

Någonting på fyra ben har grävt en tunnel igenom mina revben och den lever rakt igenom mig. En fågel hackar på tomrummet i mitt bröst för att sedan flyga rakt ut igenom mina blödande problem som ingen orkar ägna en tanke.


Jag vill skrika efter dig, slänga mig handlöst in i tomrummet som du har lämnat efter dig. Vill att du ska fylla i färgerna som saknas där längst bak i mitt huvud, vill gräva in mina naglar under din hud, hålla dig kvar för alltid och be dig stanna idag, imorgon och för all framtid. Men det är en sliten kommentar som ingen någonsin kommer lyssna på igen.


Och plötsligt känner jag hur det fällda börjar växa ut ur mina bihålor.


Karin Boye

Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illusioner brister.



Misär



Sluter läpparna runt den sista röda Princen. Drar djupa halsbloss och blåser medvetet ut röken i ditt androgyna och uttryckslösa ansikte bara för att jag vet att du hatar det.
"Du har kuksugarläppar"
Ska jag ta det som en komplimang? Är det tjusigt i din lilla euforiska sagovärd att endast ge komplimanger som är sexuellt laddade? Sa jag förresten att jag mår illa av dina bravader, abstrakta ord och odramatiserade handlingar?

När det skriker i rälsen och tåget rullar in likt en gigantisk plåtklädd larv trycker jag till slumpen under fötterna (röker filter, igen, bara för att jag är så in i helvettes fattig) och fumlar bort stripiga hårtestar ifrån ansiktet samtidigt som jag råkar smeta ut läppstiftet över högerkind. Jag blir förbannad på mig själv och mitt i vreden blir jag impulsiv bara för att rädda mig själv ifrån mig själv.
"Nu sätter vi oss på det här tåget och åker alldeles för långt. Vi ska inte gå av förens vi känner oss riktigt jävla vilsna" skriker jag högtydligt som om jag stod på toppen av ett än så länge obestiget berg.
Men du bara tittar på mig, med dina svarta korpögon och säger att det var det dummaste du hört.

Jag behöver drama. Jag är född till att bli seriemördare, snorta olagliga substanser i Las fucking Vegas, bada naken i fontäner och ha picknick högst upp i vattentornet. Jag behöver sätta mig på det här tåget och känna att jag lever. Men du förstår inte det, för den enda spänning du har i ditt liv är när du sitter ensam i parken och dricker lättöl som du snattat på Handla Nära. Jag behöver inte dig.

Ändå, står jag här med rött läppstift utkletat runt mina kuksugarläppar och tycker att du är det bästa som finns. Kanske för att du kan leva i den här misären och må undankomligt bra utan att behöva smita in små vardagsspännande krusiduller. För vi kan aldrig undgå att leva med jordens lutning och slippa undan att andas in samma luft och somna under samma himmel. Och jag beundrar dig för att ditt hjärta inte tränger ut igenom de omfängslande revbenen när det träffar dig.


Favorit i repris


Du sitter redan upp med ryggen vänd mot mig
Åskådar din tunna ryggrad som skär ut ur din magra kropp
Vill dra med pekfingret längst din bleka hy
- Kaffe?
Fattar du inte, jag är äcklad
- Visst, med mjölk nickar jag
Vill slå med knytnävarna, slå slå slå tills du spricker och bara revbenen finns kvar
- Inget socker?
- Nej jag är inte en sån, viskar jag otydligt
Jag ligger ensam kvar med lakanet virat runt höger ben
Trosorna runt vristerna
Nu är jag en i mängden
Någons bortglömda tröja på en bänk någonstans
Du sitter på en stol säkert två meter ifrån mig
Tänker på hur många centimeter det är
Lägger märke till att väggen flagnar
Precis som dina fnasiga läppar
Jag hatar dem
Undviker att möta din blick
Dricker fort mitt kaffe som föresten smakar vask
Springer till dig hela 6 kilometer tänker på centimeter nu också
Rivet fotografi
Flera hundratusen bitar
Utspillt rabarberte på min nya klänning
Håller dig hårt i armen snälla lämna mig inte nu
- Men jag kan förklara, jag kan bokstavera!
- Jag vill inte lyssna
- Du vet hur jag vill ha mitt kaffe, obetydliga skrik
Ytterdörren går i kras
Sjunker ihop i en skelletlös hög
Och jag tänker att jag måste ha missat när du sa
att du älskar mig mer än allt annat

För exakt 5 timmar sedan

"Du luktar smörkola, precis här" säger jag och pekar vid hans nästipp.
"Och du luktar Billys panpizza"
Jag kollar oförstående på honom.
"Vissa saker säger man bara inte" får jag ur mig i en suck.
"Jag är inte seriös, du måste ju förstå att jag inte menar allt jag säger?"
"Hur ska jag veta det? Jag menar ju alltid det jag säger."

Tystnad.

Skärgård

Hon är det vackraste han vet. Hennes saltstänkta, solblekta hår, fräkniga näsa och de milslånga benen som dansar likt älvor när hon går några meter framför honom. Hennes bottenlösa ögon som dränker honom i ett hav fläckat utav oskuld. De hypnotiserande orden som flyter ur henne likt en sång, trollbinder honom och allt han uppfattar är läppar som formar ord. Inget ljud. Han behöver inte höra hennes genomtänkta ord för att finna klokheten, hennes skönhet och hennes klingande skratt.


Den röda färgen flagnar, den har gjort det sedan säkert fyra år tillbaka. Hon bryr sig inte, hennes hus ska åldras med värdighet och charm påstår hon. Hon har ett piano som hon aldrig rört. Varje gång han har suttit i hennes brokiga soffa, när hennes blonda lockar ligger sprida över hela hans knän, brukar han försiktigt resa sig upp för att röra med sina långa fingrar längst med pianot. Varje gång bildas en ny skåra efter dammspåren. Någon gång. När han samlat tillräckligt med mod, när han litar på mer än det vackra i henne, då ska han sätta sig där. Låta sina flinka händer spela melodier som dansar in i henne precis som hennes ord dansar in i honom.


Han är det vackraste hon vet. Det finns inget hon uppskattar mer än att förlora sig bland alla ord, rader och meningar tillsammans med honom. Hon får så mycket sagt och han sitter bara där, nickar, förstår och bara sjunger med i hennes flätande utav ord. Hans krokiga fingrar gör henne svag likaså hans veck över ögonbrynet som ingen lagt märke till före henne. Han är så orörd, så skör. Hon vill hålla hans händer, dansa utöver ängarna här om somrarna, skrika ut alla känslor som tär i henne under vinterhalvåret när han är på andra sidan alla dessa oändliga vågor. Men hon vågar inte. Han tror så mycket om henne. Att hon kan förlora sig i sekunden, göra precis vad som helst. Vara sådär spontan som hon alltid lyckas vara med honom. Hon är inte sån, det är bara ett spel som spelar i henne varje sommar så fort färjan skymtar där bakom horisonten. När det börjar spritta i fräknarna, när varenda muskel i kroppen spänner sig efter längtan, när blodet isnar och hon intar positionen som den som aldrig faller. För dagar blir till veckor, veckor blir snart månader och innan hon vet ordet av det så står dem där, vid skälet där sommaren tar slut, när deras fingrar klamrar sig fast i varandra in i det sista.


De dricker rött ifrån 1975. Det smakar kork och han vill egentligen bara ligga i hennes rangliga säng, titta på sprickorna i taket och påpeka att det behöver målas om och få nya lister. Men för hennes skull sitter han här med kväljningar och skrattar till alla hennes konstiga historier utan mening. Hon sitter med sina brunbrända ben uppdragna till hakan, nynnar med till ett knackigt spår som spelas på en gnisslande grammofon i bakgrunden. Hon tvinar en hårtes mellan pekfingret och långfingret. Han urskiljer varenda detalj, konturen utav hennes smala näsrygg, som han bara vill dra fingret längst utefter. Men han vågar inte. Hon tror så mycket om honom. Att han är så full utav förståelse och romantik, men det är bara någonting som hon bygger upp under hans hud. En mur som finns där ifrån juni till augustis slut. Men så fort storstadens dimmiga brus tar över, rivs den ned och ligger i en hög i ett hörn i trehundrasextiofem dagar. Det finns ingen tid, inget rum. Omvärlden försvinner in i ett vimmel utav diffus smärta när han vet att de snart kommer att somna här i hennes soffa, salongberusade och höga på kärlekens endorfiner. Och imorgon kommer vara en dag närmare tårarna, det desperata vinkandet och nummer som glöms av under ett år. Fan. Han vill sitta här med henne i andetagen för alltid, skapa ett eget språk och strunta i att kvällen blir natt utanför.

Om han fick önska en sak i hela världen, skulle han önska att de kunde somna i varandras famnar och vakna upp igår. Så att han kunde samla mod till sig, att spela de där tonerna. Att sätta ett spår i henne som gör att hon kanske vill söka sig till honom även när årstiderna inte spelar deras känslor ett spratt.


Någonting jag skrev ihop på 15 minuter

Det var vinter och hon hade tappat bort sina vantar en kväll när hon sprang igenom Klarabergsparken för att gömma sig ifrån mörkret. Det var kvällar som denna hon önskade att hon kunde spola tillbaka tiden så att hon aldrig skulle ha tappat bort de där jävla vantarna. För vad gjorde de för nytta när de låg där, fastfrysta i decembermarken bland fimpar, urin och en kvav doft av ett förbjudet substans.

Avslutning. Rödrosiga kinder som prydes av saltsöta tårar, klingande skratt ifrån de som skulle ses igen redan efter sommaren, vissa nära vänner som bara för någon vecka sedan stått mot tegelmuren om rasterna för att dela på en mentholciggarett skulle snart inte känna till varandra längre, flirtar som pågått ända sedan mellanstadiet höll nu på att rinna ut i sanden och överallt gick folk med sitt hjärta blottat under armen. Själv satt hon ensam, avlägsen från alla familjekramar, slutbetyg, nedfläckade krämfärgade sommarklänningnar. Hon ristade in två initialer i träbänken, strök över dom och skrev dit dem en gång till. Lika bra.att de stod där, hon skulle ändå aldrig tillbaka till den här ekande, gråa, trasiga skolgården. Hon gick inte omkring med sitt cyniska hjärta blottat för omvärlden, hon gömde det långt in, omringat av törn och ibland lämnade hon en ledtråd efter sig, så världen kanske någon gång skulle förstå.

Det började en regning oktobermorgon, hon satt längst fram i klassrummet, läste kapitel efter kapitel i en bok som inte tilltalade henne alls. Ibland sneglade hon försiktigt över högra axeln för att skymta ett mörkt hår längst bak, vid en bänk som oftast stod tom. Idag satt han där. Han tvinade en lock mellan fingrarna, såg uppslukad ut av boken, mest för att det skulle se bra ut i lärarens betraktarögon. Han lyfte huvudet åt hennes håll, kände antagligen hennes brännande och sökande blick. Hon slängde undermedvetet med sitt blonda självfall, log och vände sig fort ned emot boken igen. Det var så det började. När deras blickar för en halv sekund möttes, över ett tyst klassrum, mellan tomma sagor som måste läsas för betygens skull, under regnets smattrande mot takpanelen och banden mellan två själar som förenats för första gången.

Hon behövde någon som var lika ståtlig och förnäm som en klätterros en varm junikväll eller en smultronplanta där längst bak i hennes luktsinne. Hon behövde någon att fläta sina fingrar med när augustikvällarna blev allt kyligare och hon behövde ett krokigt nyckelben där hon kunde gömma nästippen om nätterna. Men framför allt närhet och någon att dela allting med. Han visste det. Hon varnade honom flera gånger, du måste gå när jag säger till. Men han ville in för mycket under hennes lager av klänningar, under hennes stängda ögonlock, tankarna under hennes drömträd. Hon ville, men ändå inte. Klamrade sig fast vid ett förflutet då han bara var någonting som hon vilade ögonen på när hon gick tyst igenom ekande korridorer mitt i terminen.

Det blev en trasslig historia, han gick inte alls när hon bad om det, han stannade alltid kvar och stod i hennes föräldrars kök om junimornarna, bryggde kaffe på helt fel sätt, stekte ägg fast hon ville ha kokt, laddade ned alldeles för långa filmer som hon inte förstod sig på och han kysste henne på pannan fast hon uppskattade ögonlocken mer. Ändå hade hon fallit för honom, det gjorde ont. För det var som att hennes favoritjeans krymt i tvätten, det går att stå upp i dem men att sitta ned i dem var inte ens att tänka på. Så kändes det. Mellan henne och pojken med det kolsvarta hårtet.

Så en kväll i december gick det inte längre. Han stod där i farstun, hon skymtade tårar bakom de långa ögonfransarna, de annars så lena läpparna som hon så många gånger mött i under mörka nätter var fnasiga och darrade en aning när han trodde att hon tittade bort. Han fick inte ens ta av sig skorna, för hon ville inte ha hans existens i sin fristad längre. Det var kletigt, falskt och bara helt fel. Hon berättade om alla bitar hon gett till honom och bitarna av honom som hon aldrig fått. Dom var ett olagt pussel med tusen bitar. Någonting som är roligt att lägga i början, sen blir bitarna för många, saknar detaljer som man inte kan urskilja och sen ligger det där och skräpar i hörnet. Vi är dammet i hörnet, hör du det!?

Det slutade med att alla hans inälvor, tankar, innersta känslor och allt de korpsvarta håret sjönk ihop på hallmattan och hon kunde inte ta det. Hon greppade vantarna och sprang ut i den bitterkalla kvällen som fylldes upp utav snöfall. Sprang emot tunnelbanans trygga ljus, civilisationen. Hon märkte inte ens när vantarna föll till marken, hon hade fullt upp ed att spring ikapp verkligheten. Ingen skulle få kliva på henne igen. Aldrig. Inte ens pojke som låg i tusen bitar på hennes kängor där hemma.

Ändå sitter hon här, sex månader senare, med nyckelknippan hårt pressad emot skolbänken och ristar in hans namn. Helvette.

Words

Idag är en såndär poetisk dag. När jag slår på skärmen nästan innan jag hunnit snubbla innanför dörren och söker på alla möjliga historiska personer och citat. Oscar Wilde är en fantastisk figur som sagt så himlans tjusiga & kloka saker. De är så vackert kombinerade, men in i oändligheten enkelt. Svart på vitt. Och jag kan inte låta bli att önska att det var jag som någon gång skrivit ned alla vältänkta meningar.




"Only dull people are brilliant at breakfast"
"Society often forgives the criminal, it never forgives the dreamer"
"A kiss may ruin a human life"
"Nothing makes one so vain as being told that one is a sinner"
"Jag litar på att du missförstår mig"


Bild:
che moleman

Love is not a victory march



Skapar avtryck mot din panna
Så det finns lite utav mig på dig
Kontrasterna mellan du och jag
Är hårfin & jag hulkar ikapp med dem
Rosamt lägger du dig till rätta
Likt en melodi förvandlar du mig
Eller kanske bedrar, jag klarar inte av att se skillnaden
Jag är en nyinfångad ängsblomster
Ärrad men ändå orörd
Och du vet det, i varenda cell, i vartenda skratt
Utmattad ligger jag brevid dig och andas ikapp
Slukas av tystnaden
Mina tankar är bedövande
Likt halsbränna, någon trampar omkring på min redan svaga puls
Jag vänder mig mot dig, strycker en lock från ditt ansikte
Vankar fram och tillbaka i sinnet
Är det här det jag vill, är du svaret på difusa frågor?
Brottas med min egna rytm
Du är en plåsterförsedd själ, avsides syre
Jag är olycksbådande, vinglar på mina funderingar
Slukas utav en ocean
Döljer tafatt mitt bankande hjärta som tränger sig ut ur bröstkorgen
I sömn, vet att du inte ser insvept i dina drömmar
Men ändå skäms jag
Banden som vi skapat är inte längre njutbara, infinner ingen jämn rytm
Jag genomskådar dig i sökandet på kärlekens ord

Text: Jag

Snorgråt


en hundradels sekund
Famlar i mörkret
Trevar efter dåtiden
Snubblar på mig själv

Minns doften av kaffesump
Vattenkammat hår
Besvikelsens sötma

Slår knut på mig själv
En ocean på mina lakan
Förstår du inte
Jag är dina andetag när du bleknar

Ensam valsar jag
Ut i natten
Utan dig

Fast bara
i en hundradels sekund


Följ min blogg med bloggkoll

Cocorosie

I'll iron your clothes
I'll shine your shoes
I'll make your bed
And cook your food
I'll never cheat
I'll be the best girl you'll ever meet
And for a diamond ring
I'll do these kinds of things
I'll scrub your floor
Never be a bore
I'll tuck you in
I do not snore
I'd wear your black eyes
Bake you apple pies
I won't ask why
And i try not to pry

(åh förresten, idag bakade jag en superb kladdkaka till Prinsen)

Godnatt


De första bokstäverna i våra namn
Ja
Ödetödetödetödet
Eller vad säger du?
Det måste ju vara kärlek.

Tuggar fradga, du står brevid ser mig inte ens.
Kanske vet du, att de första bokstäverna i våra namn,
Aj

Avlägsen

När du blundar tittar jag och så står du där framför mig som jag bara hoppades på i min önskans värld och tungan häftar sig i gommen och jag undrar vart jag är påväg någonstans. Men även om jag inte orkar så reser jag på mig för jag bara känner hur jag långsamt sjunker mot golvet och hela min substans är på väg att rinna ut om jag inte gör något radikalt. Modet tar mig i handen och jag får ut något förvridet ord vet inte ens om du uppfattade det. Förstår du inte att du är hela min atmosfär? Förstår du inte att mina fallande stjärnor för länge sedan tappat sin förmåga om önskningar. Förstår du ingenting?


För vad spelar det för roll, när alla förvrida ansikten och alla ord som flätas ihop utan betydelse står nakna mot mig och jag uppfattar inte ens någon detalj för allt jag har i mitt huvud är dig och hur allting alltid har ett slut men vad spelar det för roll då ett ryggslut skulle kunna vara världens ände. Som kometer träffar du mig och det är som jag fastnar i min egna takt och ända in i benen stannar det till varken knäveck eller leder fungerar som dom ska och ska jag behöva stå ut med sånt här bara för att min högsta önskan är att ha dina avklädda händer runt min midja så vi kan andas i takt och somna med regnet smattrande mot fönsterbläcket.


Men du är så avlägsen någon helt annanstans. Mitt vemod i magen kanske till och med något klokt i mig viskar att jag lika gärna kunde ge upp allt detta nu för du är så många mil bort från mig och du kommer inte våga dig närmare för vilka risker bör man egentligen ta och vilka konsekvenser vill man egentligen leva med? Jag önskar bara att jag inte var så tätt inpå lät andras tankar också ta plats men hur skulle jag då se ut? För jag har ingen som säger du ser ledsen ut på ögonen, du vet när hjärtat slår så hårt att man nästan anar att det syns ända ut.


Det finns så många mellanrum, gluggar, glapp som jag skulle kunna täta till och jag vet precis hur men du blir bara ännu ett vått avtryck på mina pappersnäsdukar. Men älskling någonstans måste du väl ändå förstå att bakom alla knutar och knotiga vägar så finns det ett slut där jag skulle slå ihjäl någon för varenda levande minut för dig.


Varenda kväll äter sig natten in bland mina mardrömmssvettiga lakan och jag kisar med ögonen för jag är inte säker på att jag vill se när mörkret omringar hela mig. För allt är så annorlunda när du inte flätar dina fingrar runt mina och viskar att jag är det viktigaste.


Besatthet

Hon känner inga drakar
Men tolv trappsteg upp, antagligen på 18 kvadratmeter
Nakna fotsulor mot hennes tak som hotar att ramla in (även om hon hoppas)
03.12 varje natt hör hon hans djupa andetag, hans strykande sömnlösa katt
Herregud låt honom vara, andas tyst om nätterna så att han inte vaknar
En prins bor det där
Fyrknäppt kavaj, taniga bleka armar som luktar matos
Uppvikta byxben, knotiga fingrar som säkert smakar salt
Trappuppgången och hjärtan som hoppar
Se mig snälla snälla snälla
Andas fort in medelhavet ifrån din nacke
Försöker räkna fräknarna på din näsa

03.12
Väntar i min ocean av fuktiga lakan, sängen placerad under din
För det handlar bara om att jag vill måla gubbar på dina tår
Älska i en för liten dusch, ligga under ett täcke och lukta på varandra
Mina arton kvadratmeter fyllda med fläckiga fotografier
På du
Du har aldrig ens sett mig aldrig ens tittat åt mitt håll

Varje natt, hoppas att taket ska ramla in, så plötsligt en prins i min säng


Otrohet

Du sitter redan upp med ryggen vänd mot mig
Åskådar din tunna ryggrad som skär ut ur din magra kropp
Vill dra med pekfingret längst din bleka hy
- Kaffe?
Fattar du inte, jag är äcklad
- Visst, med mjölk nickar jag
Vill slå med knytnävarna, slå slå slå tills du spricker och bara revbenen finns kvar
- Inget socker?
- Nej jag är inte en sån, viskar jag otydligt
Jag ligger ensam kvar med lakanet virat runt höger ben
Trosorna runt vristerna
Nu är jag en i mängden
Någons bortglömda tröja på en bänk någonstans
Du sitter på en stol säkert två meter ifrån mig
Tänker på hur många centimeter det är
Lägger märke till att väggen flagnar
Precis som dina fnasiga läppar
Jag hatar dem
Undviker att möta din blick
Dricker fort mitt kaffe som föresten smakar vask
Springer till dig hela 6 kilometer tänker på centimeter nu också
Rivet fotografi
Flera hundratusen bitar
Utspillt rabarberte på min nya klänning
Håller dig hårt i armen snälla lämna mig inte nu
- Men jag kan förklara, jag kan bokstavera!
- Jag vill inte lyssna
- Du vet hur jag vill ha mitt kaffe, obetydliga skrik
Ytterdörren går i kras
Sjunker ihop i en skelletlös hög
Och jag tänker att jag måste ha missat när du sa
att du älskar mig mer än allt annat

Kär i smyg

Viker omsorgsfullt ihop brevet trycksvärta upp till tänderna och inte ett handskrivet ord för vem vill prata med en sån som jag om ens skriva nej jag tänkte väl och jag förseglar kuveret låter fingrarna glida över budskapet som jag aldrig kunde få fram jag kanske är för blåögd eller vill du verkligen döda mig tänkte jag fort och lekte med tanken att du var min drake och jag fick andas i din nacke och fingra i det röda håret medans kaffet blivit klart för länge sedan kanske till och med kallt men det finns ingen tid för oss eller du har ingen tid för mig och jag springer längs kullerstensbelagd mark ända ner till posten och med hjärtat i halsen och med saltstänk som letat sig in under blusen kysser jag brevet en sista gång innan jag lämnar över det till en tjock dam som saknar en tand i glasluckan vi växlar inga ord hon tittar bara på mig som jag var en vante som tappats bort eller kanske en vilsen själ och jag dränker mina sorger i min basker gömmer mig så gott det går även fast det känns som om hela världen stirrar på mig och helt plötsligt har jag skapat mig en egen omloppsbana men precis när en lång man som jag antar är lika ensam som jag för att han gungar så förvirrat kanske desperat går förbi mig så träffar det mig att fan fan fan ingen avsändare och då kommer han ändå aldrig få veta.


Det där med kärlek

Minns när vi pusslade ihop våra ord och när våra fingrar var flätade tillsammans, och du lekte med orden, formade från min mun. Det var precis som bilderna på min näthinna, kanske bättre.

Men sen samlade du dig & sa det där
"Det ingen ser, finns inte" och jag kände mig så träffad.
Du trampade sönder mina lungor medans du satt där och flätade mitt hår,
och jag tappar andan eftersom den enda luft jag någonsin andats var dig.

En gammal dikt såhär eftermiddags.


Genomskådar



Skapar avtryck mot din panna
Så det finns lite utav mig på dig
Kontrasterna mellan du och jag
Är hårfin & jag hulkar ikapp med dem
Rosamt lägger du dig till rätta
Likt en melodi förvandlar du mig
Eller kanske bedrar, jag klarar inte av att se skillnaden
Jag är en nyinfångad ängsblomster
Ärrad men ändå orörd
Och du vet det, i varenda cell, i vartenda skratt
Utmattad ligger jag brevid dig och andas ikapp
Slukas av tystnaden
Mina tankar är bedövande
Friska nya tag, eller redan färdigspelat?
Jag vänder mig mot dig, strycker en lock från ditt ansikte
Vankar fram och tillbaka i sinnet
Är det här det jag vill, är du mitt kulturarv, är du min sanning?
Brottas med min egna rytm
Du är en plåsterförsedd själ, avsides syre
Jag är olycksbådande, vinglar på mina funderingar
Slukas utav en ocean
Döljer tafatt mitt bankande hjärta som tränger sig ut ur bröstkorgen
I sömn, vet att du inte ser insvept i dina drömmar
Men ändå skäms jag
Banden som vi skapat är inte längre njutbara, infinner ingen galopp
Jag genomskådar dig i sökandet på kärlekens ord

Skriven ikväll

Tidigare inlägg