bitterljuv vänskap
får bli en till på en gång eftersom jag bara sitter uppe och skriver,
och då kan jag lika gärna dela med mig.
Vi var två men ensamheten slog till endå och jag låg med ryggen mot dig och undrade hur ett farväl kunde vara bra och jag frågade dig för jag ville så gärna veta men du var så uppslukad av ensamheten att jag inte längre var viktig och alla gånger jag sagt förlåt räknades tydligen inte längre. Fönstret stod på glänt och äppelträden doftade även fast det var vargatimma som min syster brukade säga då hon fortfarande fanns och stjärnorna tycktes lysa klarare ikväll kanske just för ärligheten och tack på något jävla sätt för att du finns men jag förstår fortfarande inte varför jag uppskattar dig så som jag gör våran relation är så naken och blek att det kanske inte finns något annat att göra älskling, skratten vi delat, raring, minnena vi har minns du ens dem? Ibland tvivlar jag starkt på att du ens minns mig fast jag ligger så tätt intill att jag kan räkna dina andetag med fingrarna känna att din andedräkt luktar vitlök och hur din hud luktar mandelolja som du så omsorgsfullt smörjer in den i morgon & kväll jag skulle ju aldrig veta detta om våra personligheter aldrig krockat eller hur var inte så naiv för du vet ju själv hur det står till precis lika mycket som jag vet att du ofta tvångslog som barn så nu gör du det av sig självt. Eller hur visst har jag rätt? Jag vet att du aldrig kommer erkänna förns jag lägger mig ner och gråter på mina bara knän men är du verkligen så svag är du verkligen så okänslig är du verkligen det? Tänk efter, jag känner ju dig, du kan inte lura mig på något vänster hur duktig du än är på lögner så är jag bättre på dig än du själv är.
och då kan jag lika gärna dela med mig.
Vi var två men ensamheten slog till endå och jag låg med ryggen mot dig och undrade hur ett farväl kunde vara bra och jag frågade dig för jag ville så gärna veta men du var så uppslukad av ensamheten att jag inte längre var viktig och alla gånger jag sagt förlåt räknades tydligen inte längre. Fönstret stod på glänt och äppelträden doftade även fast det var vargatimma som min syster brukade säga då hon fortfarande fanns och stjärnorna tycktes lysa klarare ikväll kanske just för ärligheten och tack på något jävla sätt för att du finns men jag förstår fortfarande inte varför jag uppskattar dig så som jag gör våran relation är så naken och blek att det kanske inte finns något annat att göra älskling, skratten vi delat, raring, minnena vi har minns du ens dem? Ibland tvivlar jag starkt på att du ens minns mig fast jag ligger så tätt intill att jag kan räkna dina andetag med fingrarna känna att din andedräkt luktar vitlök och hur din hud luktar mandelolja som du så omsorgsfullt smörjer in den i morgon & kväll jag skulle ju aldrig veta detta om våra personligheter aldrig krockat eller hur var inte så naiv för du vet ju själv hur det står till precis lika mycket som jag vet att du ofta tvångslog som barn så nu gör du det av sig självt. Eller hur visst har jag rätt? Jag vet att du aldrig kommer erkänna förns jag lägger mig ner och gråter på mina bara knän men är du verkligen så svag är du verkligen så okänslig är du verkligen det? Tänk efter, jag känner ju dig, du kan inte lura mig på något vänster hur duktig du än är på lögner så är jag bättre på dig än du själv är.
Kommentarer
Trackback