circus em

Du vill alltid mötas vid gula ängen brevid kullerstensvägen för vägen till den är så vacker tycker du och det är närmare för dig att ta den vägen än att möta mig vid caféet, det som luktar kaffelikör och har solblekta tapeter som vilken sekund som helst kommer strykas av väggen för jag vill helst att du möter mig där för jag älskar att känna doften av nybryggt kaffe men det bästa skulle vara att någon flyttade ihop ängen med cafét så vi inte behövde bråka förlåt men jag hatar dina underfund och snirkliga ursäkter men vem skulle vilja bygga någonting för våran skull. Jag förstår inte hur vi kunde tappa allt det var idiotin som låg bakom men för vems skull, ja för vems skull är du och jag en och samma väv det är ju knappast för våran egna skull vi mår ju knappast bättre och jag saknar då du fortfarande brukade ringa in på småtimmarna för att få höra mina ord när du inte kunde sova och när du tittade på mig och sa att ögonen speglar själen i samma mening som du har världens vackraste ögon och när du bildade ett hjärta i det fuktiga morgongräset med nogrant utvalda brandgula höstlöv men det var så länge sedan och jag saknar sönder mig i tusentals bitar och jag måste nypa mig i armen för att inte gråta för det är inget bra tillfälle nu för det är det aldrig men jag kan inte sluta tänka på hur hela världen slukar mig mer och mer dag för dag och det är ju bara för att jag har alla dessa brister som världen saknar men till sist skriker jag mig hes för jag behöver bekräftelse så jag orkar leva jag behöver bekräftelse på att jag är tillräcklig som en halv människa och jag blir alldeles utmattad på tacksamhet när jag känner att ett sanningens skrik gjorde allting bättre. Du stod vid ängen precis på samma ställe som alla miljontals gånger innan och jag såg dig som nyckeln till mitt hjärta men jag visste att det var en onödig tanke för du var inte min livskamrat för då skulle jag aldrig ha kännt så som jag gör men tårar är bara restprodukter så mina tårar är du kanske värd men jag vänder mig ändå bort mot leråkrarna för jag vill inte att du ska se hur trasig jag är och hur mycket jag brottas med mina egna tankar. Du tror det är en lek men jag tar detta på fullaste allvar även fast det känns som jag drunknar i en bottenlös ocean full av olycksbådande vatten. Jag ser att du säger något men det är så ohörbart för jag är helt dränkt i mina egna sorger och jag känner mig som en begangnad människa som ingen vill ha inte ens den ensamnaste för på fönsterbläcket där hemma står det inga fotografier för så ensam är jag men jag trodde att jag hade dig men tydligen hade jag fel för denna outhärliga känsla kan inte tyda på att du vill ha någonting med mig att göra för då skulle jag inte stå här i lervällingen med dig en meter bort som känns som hundra minst och jag skulle inte heller skydda mitt ansikte från dina onda blickar likt två granater redo att sprängas vilken sekund som helst men jag känner hur mina vingar lyfter bort mig över gula ängar och bort därifrån och jag ser din blick sökandes efter mig när jag är på väg därifrån. Väl hemma ramar jag in en bild och placerar den längst till vänster på fönsterbläcket. En bild på mig, en bild på allt jag har.