poesi åt folket

okej, langar en lång dikt utan punkt. läs gärna och kommentera.
har insett att skriva är det bästa som finns och förstår inte varför jag slutade.

jag har nu insett att gatorna inte längre gapar tomma utan att de vilar upp inför morgondagen då de ska värma upp graniten så att mina bara fötter slipper frysa medans jag räknar dina fräknar medans du inte alls uppskattar de nogrant utvalda ord som så lätt stryker ut ur min mun en fuktig morgon som den här och precis som alla andra när löven prasslade och vi skulle kunnat kratta rent hela världen men det känns så länge sedan nu och jag berättar för dig att jag inte ens minns när vi gjorde snöänglar i den nyfallna snön en kristallklar kväll fast jag minns det som igår och jag berättar också att dina fräknar är fler än de dagar vi spenderat tillsammans även fast jag vet att det inte är sant men ditt dåliga samvete får mig att känna mig trygg även fast jag hatar dig när du tror att du inte ens kan få mig att gråta när mina tårar strömmar så fort du vänder ryggen till och jag ligger ända in på småtimmarna med lakanet klibbandes mot min bleka hy som skriker efter kärlek men jag orkar ändå vakna med lakanens avtryck för du tycker jag är vacker endå och jag fuktar klisterlappen och postar brevet utan någon som helst anledning till varför jag har skrivit det eftersom jag antar att det är ett tack till din existens.

Kommentarer

Skriv här:

Namn:
Kom ihåg mig

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback