Dear diary
Jag älskar att läsa min dagbok såhär i efterhand. Det är som att det är en handskriven bok, skriven av någon liten vilsen själ. Det är som att jag glömmer bort att det är mina ord. Ibland när jag läser förstår jag inte ens vad det står, och ibland hittar jag ord som verkligen ligger så bra i munnen att jag önskar att jag kunde möta den människan som skrivit alla de där orden.
Skriva är en så stor del av mig. Jag pratar nog om det alldeles för lite. För jag skriver ju om det. På papper, på datorn, på lappar och kanske till och med på handen om jag kommer på något sådär akut. Men det mesta finns sorligt nog på datorn som sagt. Måste nog ta tag i mig själv och föra över alla ord från datorn ner på papper, det är mycket finare så. För om allting står samlat på ett och samma ställe - i en bok, kan man ta den med sig överallt. Tänk så fint att gå omkring och bära på en massor med små historier, ord, tankar och känslor.
Det måste jag göra.
Men tänk om någon tar tag i boken och tjuvläser?
jag bar runt min dagbok överallt jag gick under en period. det slutade med att ett par kompisar hittade den under en tjejmiddag och fick för sig att läsa den för alla som var där.