Stå på er
Det är väldigt lätt att uppmuntra den drabbade undermedvetet med kommentarer som ger hopp. Som t.ex att denne blivit smalare, eller att det ser bättre ut när kindbenen sticker ut lite. Gör det inte. Det ger bara ännu mer inspiration när man känner att man lyckats. Och istället för att klaga och spy ut ord om att man måste äta och att man kan äta en skaldjurspasta eller varm choklad med extra mycket grädde utan att gå upp i vikt - inspirera. Berätta om all god och nyttig mat som finns, och berätta om den godaste glassmak som finns eller att en kopp te med honung i är som balsam för själen.
Den sjuke kommer inte att svulla i socker på momangen, men kommer kanske att börja fundera på det, och i längden göra många små framsteg. Var en god förebild - utan att bli för tjatig. Och med det vill jag lämna det här ämnet för en stund, för det finns så mycket fint i världen att fokusera på också.
(Om ni vill att jag ska skriva om andra frågor likt denna, speak up).
Min kompis äter nästan aldrig! hon skippade en gång frukosten och åt inte heller i skolan. Jag och min andra kompis har verkligen försökt men hon envisas så jädrans mycket... det är synd.
vädligt sant det du säger.
nu förtiden kan man se 12 åringar som bantar, hemskt. bra att du skriver om det här i din blogg och ger ut väldigt bra tips om hur man kan stoppa det.
ha en bra dag!
Vi gillar dina hälso och träningsinlägg!
det är helt sant. jätte bra skrivet!
Hey.
Jag har anorexi. Tycker det är bra det du skrivit.
För jag VET precis hur det är. Att räkna revben, ställa sig på vågen efter att ha ätit en tugga äpple, för att kolla om man gått upp. Att ta fram måttbandet och vira runt sig, ständigt, ständigt.
Som sagt bra det du skrev..men inte många anorektiker som actually do it.