circus em

Jag började banta när jag var 12 år. Jag har under nästan hela min barndom ansetts som mullig, men att det ändå var en hälsosam vikt eftersom det skulle bli en stadigare vikt med tiden. Jag har aldrig blivit retad eller mobbad i hela mitt liv, och det var aldrig någon som sa till mig att jag var stor. Tills min pappa gifte om sig, och hans nya fru tyckte att jag var tjock.

Det började med att jag inte åt på en hel dag. En dag blev 2. Två dagar blev en vecka. Jag drack bara te och vissa dagar var det så illa att jag höll för andan när jag gick förbi pizzerior eller liknande. Under en vecka försvann nästan 5 kg och jag blev inspirerad till att bli ännu smalare. Speciellt när kommentarer som "åh, vad smal du blivit" & "vad fina smala lår du har fått" blev allt vanligare. Jag såg bara något positivt med att vara smal.

Jag började räkna kalorier. Åt inte mer än 350 kalorier, drack mest vatten och te, sprang upp och ned i trapphuset när jag blev rastlös, gick upp 1 timme tidigare än jag behövde bara för att ge mig ut och springa. Om jag hade ätit något jag egentligen inte ville äta, gick jag in på toaletten och stod länge och skrattade åt min degiga mage eller min dubbelhaka(som egentligen inte ens existerade).

Jag slutade umgås med vänner. Vänner innebar fika, filmkvällar fyllda med chips, smågodis, läsk och vin. Jag klarade det inte. Jag minns att varenda gång jag hamnade i en "ät" situation, satte jag mig ned och tittade på hur tjocka mina lår var. Då kändes det helt plötsligt väldigt onödigt att äta.

En dag orkade jag bara inte mer.
Jag var less på alla laxeringsmedel, äppelcidervinägerspiller och förvridna matvanor som fräte sönder min magsäck. Jag orkade inte känna att jag höll på att bli en del av idealet. Ibland när jag och Emil tittade hyrde film köpte jag till och med smågodis och jag tog en tesked honung i teet på morgonen.

Men nu är jag tillbaka där. Min dagbok fylls med ord och hopp om att det ska komma en dag då jag slipper tänka på mat. Då jag kan gå in i en affär och köpa det jag är sugen på, utan att stå och läsa innehållsförteckningen noggrant innan jag antagligen bestämmer mig för att inte köpa den.

Det är en ständig process att anpassa sig till ett normalt liv med normala vanor när man väl hamnat lite snett. Jag önskar att jag kunde vara en förebild och tala om för alla där ute att inte någonsin stoppa fingrarna i halsen, att aldrig mäta centimetrarna runt låren, att aldrig tveka på att äta en bakelse om man är sugen på det och att aldrig i hela världen gå upp tidigt på helgerna för att gå ut och springa tills man kräks. Det finns ingen anledning. Du kommer ångra dig resten för livet, och du kommer ständigt vara förföljd av alla dessa matmonster som världen hela tiden målar upp.

Det är svårt för mig att skriva det här, speciellt när jag samtidigt sitter och surfar på olika "gå ned i vikt"-sidor. Någonting i mig säger att man inte behöver det när man väger 57 kg (i mestadels muskler). Men jag har varit där en gång, och jag kommer komma tillbaka flera gånger.