circus em

Är det inte konstigt hur alla människor föds lika dana. Nakna, utan ärr och helt ställda på noll.
Men sen går tiden och alla förvandlas till olika individer. Alla så olika.

En del blir små indies med svart svinto-hår och randiga hjärtan, som ständigt jagar efter musikens upplevelse och något att släcka kärlekens törst med. Andra blir överklassiga, fikar hela nätterna, kan inte fortsätta dagen om en fläck uppstår på kläderna, läppglanset tar slut eller håret ligger en aning fel. Och popparna står och hoppar sig svettiga på Håkan-konserter, skriker ut sina hjärtan och strosar igenom Södermalm med sina regnbågsfärgade auror. Inne i centrala Stockholm stressar några fashionistas runt i en nyöppnad butik för att få hem kläderna med absolut högst status, för det finns inget annat dom bryr sig om mer än vad folk ska tycka om deras kläder eller om deras val angående take-away latten. Utanför det centrala, en bit in i förorten, söder eller norr spelar ingen roll. Där flockas de som ständigt söker uppmärksamhet, hårdsminkade med vita läppar och svarta ögon tävlar de om vem som kan höras mest, synas mest och självklart vem som däckat i en buske flest gånger under helgen.

Sen plötsligt händer någonting. När man gått igenom den där fasen i livet, när man placerar sig själv i fack, ordnar upp med sig själv och anpassar sig till vad alla andra tycker, då hittar man sig själv. Människan är ständigt ute efter bekräftelse, ett slags rop på hjälp. Det är därför de annars så charmiga gatorna gapar tomma om kvällarna, för ingen vågar vistas där. Indie-tjejerna rädda för att möta någon som inte har lika svarta inställningar som de själva. Det känns som om alla tonåringar är vilsna små fåglar som ramlat ur sitt bo. Men ingen kan flyga, så ingen kan ta sig tillbaka. Det är bara att vänta in den dagen då man tar steget att klättra upp i trädet och slänga sig ut för att prova sina vingar.

Ibland önskar jag bara att jag kunde rädda hela världen.