Avlägsen
När du blundar tittar jag och så står du där framför mig som jag bara hoppades på i min önskans värld och tungan häftar sig i gommen och jag undrar vart jag är påväg någonstans. Men även om jag inte orkar så reser jag på mig för jag bara känner hur jag långsamt sjunker mot golvet och hela min substans är på väg att rinna ut om jag inte gör något radikalt. Modet tar mig i handen och jag får ut något förvridet ord vet inte ens om du uppfattade det. Förstår du inte att du är hela min atmosfär? Förstår du inte att mina fallande stjärnor för länge sedan tappat sin förmåga om önskningar. Förstår du ingenting?
För vad spelar det för roll, när alla förvrida ansikten och alla ord som flätas ihop utan betydelse står nakna mot mig och jag uppfattar inte ens någon detalj för allt jag har i mitt huvud är dig och hur allting alltid har ett slut men vad spelar det för roll då ett ryggslut skulle kunna vara världens ände. Som kometer träffar du mig och det är som jag fastnar i min egna takt och ända in i benen stannar det till varken knäveck eller leder fungerar som dom ska och ska jag behöva stå ut med sånt här bara för att min högsta önskan är att ha dina avklädda händer runt min midja så vi kan andas i takt och somna med regnet smattrande mot fönsterbläcket.
Men du är så avlägsen någon helt annanstans. Mitt vemod i magen kanske till och med något klokt i mig viskar att jag lika gärna kunde ge upp allt detta nu för du är så många mil bort från mig och du kommer inte våga dig närmare för vilka risker bör man egentligen ta och vilka konsekvenser vill man egentligen leva med? Jag önskar bara att jag inte var så tätt inpå lät andras tankar också ta plats men hur skulle jag då se ut? För jag har ingen som säger du ser ledsen ut på ögonen, du vet när hjärtat slår så hårt att man nästan anar att det syns ända ut.
Det finns så många mellanrum, gluggar, glapp som jag skulle kunna täta till och jag vet precis hur men du blir bara ännu ett vått avtryck på mina pappersnäsdukar. Men älskling någonstans måste du väl ändå förstå att bakom alla knutar och knotiga vägar så finns det ett slut där jag skulle slå ihjäl någon för varenda levande minut för dig.
Varenda kväll äter sig natten in bland mina mardrömmssvettiga lakan och jag kisar med ögonen för jag är inte säker på att jag vill se när mörkret omringar hela mig. För allt är så annorlunda när du inte flätar dina fingrar runt mina och viskar att jag är det viktigaste.