circus em

Jag har gått in i någon slags period där alla känslor verkligen är på liv eller död.
Som förut när man var liten och patetisk. Nu känner jag att det blir ännu mer patetiskt,
eftersom jag inte är så liten längre.

Men jag förstår nu, jag förstår verkligen vad den här människan har betytt för mig.
Jag vill inte att någonting ska hända honom, jag skulle offra en arm, ett öga, vad som helst,
bara han klarade sig.

Hans ord har betytt så mycket för mig. Det finns inget bättre än att vakna upp i hans famn,
känna sig älskad, pilla i hans bruna hår. Ingenting. Jag blir nästan gråtfärdig bara jag tänker på det.
Jag vill finnas vid hans sida jämt & föralltid, för att se till att han mår bra och är lycklig.
Om jag fick veta att jag skulle kunna vara det, skulle jag aldrig kräva någonting annat.

Men situationen är inte så. Istället vänds jag ut och in. Får falska förhoppningar & tror det absolut värsta.
Jag har gråten i halsen & en klump i magen hela tiden. Min sömn, eller kanske inte ska kalla det för det,
men mina nätter än sömnlösa och somnar jag drömmer jag mardrömmar.

Man inser inte vad man har förns det är borta.