Emotionell kris
Det är natt, igen. Jag sitter ensam och undrar vad som kommer hända härnäst, imorgon, om en vecka. När ingenting är som det brukar vara. Jag har börjat få svårt för förändring. Jag får panik. Det börjar trycka över bröstet och jag vill bara gråta. Hela tiden undrar jag om jag gjort rätt val när jag stått inför kval där jag måste välja rätt väg. Jag blottar mig för sanningen och det känns som att mitt öde hela tiden prövar min moral och vad jag klarar av. Jag kan säga att jag har lärt mig en läxa. Att tänka före jag handlar, speciellt inom vissa områden. Det känns som jag är invirad i något slags snår och jag kan inte komma ut för det kommer göra för ont. Så jag stannar kvar, fängslar och stänger in mig själv, för jag orkar inte bli skadad.
Nätter är fina. Gatorna är tysta och allting bara sjunger med i mina tankar. Men jag kan inte låta bli att tänka. Tankarna förstör det fina för världen är så trasig. Även fast jag älskar att leva så är det oftast svårt. Det jag vill komma till, är att även om man vill skrika att allting är förstört, eller att man saknar tider som bara går och aldrig kommer igen, så ska man blicka framåt & se allt det fina i saker och ting. För det hjälper. Och det är så värt det.