circus em

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart det nya ska ta start och vart det gamla ska ta slut. Jag känner mig bitter och nere, och alla burkar gapar tomma likaså mina tankar. Eller, hela jag. Hela jag gapar tom på att någon jävla människa ska ta tag i sig själv och förvandlas till förut. Förut var för inte länge sedan. Förut var när alla verkade som fulländade människor. Nu vet jag inte, nu vill jag bara lägga mig ned i min söndergråtna säng och skrika ut varenda jävla känsla. Och tro mig, jag gråter inte för att jag känner att mitt liv håller på att ta slut eller för att jag tycker synd om mig själv. Jag gråter för att mänskligheten är trasig och för att folk är så otroligt korkade och fel, bara fel, ibland. Och alla förändringar. Jag klarar inte av det. Det blir för mycket. Och även om förut var bra så kommer alla förut-matmonster tillbaka och dom ligger under sängen hela natten och ser till att jag inte sover. Hunger kanske det kan kallas också. Det gör allting bara ännu jobbigare.

Världen är så trasig att jag ibland skär mig på den, men jag fortsätter dansa som om ingen tittade, och jag fortsätter skratta som om det inte fanns någonting ont i hela universum. För jag försöker i alla fall. Jag försöker att inte ge upp trotts att det känns som jag har en galge i halsen. För det är precis så det känns. Och som om någon knutit ett rep runt min magsäck och dragit åt. Jag vill bara stoppa fingrarna i halsen och spy på allas äckliga och meningslösa, tomma ord som ni bara skriker rakt ut i tomma intet. För ingen orkar lyssna på när ni bara spyr galla över viktiga saker ni inte tar er tid till. Världen faller samman, liksaså mina vänner och säkert dina också.
Men någon dag kommer alla att förstå, men då är det troligen försent.