circus em

Idag såg jag den omtalade filmen Eternal sunshine of a spotless mind.
Kanske den bästa film jag någonsin sett, och jag blev bokstavligen helt ställd efteråt.

Ni som sett den kommer förstå det jag skriver om nu, ni andra får helt enkelt föreställa er eller se filmen.

Filmen går ut på att huvudrollerna raderar varandra ur minnet med hjälp av en läkare. En sak jag inte kunde låta bli att fundera över var att om det här hade varit möjligt i verkliga livet, hade folk verkligen gjort det då?

Jag personligen tycker det är så synd att många människor i dagens samhälle gör allt för att glömma vänner som huggit en i ryggen eller pojkar som man fallit för som sedan haft sina händer innanför alldeles för många flickors tröjor. Egentligen är det inget man ska glömma. För det är en så stor skillnad mellan att gå vidare & radera. Skillnaden är dock hårfin för de flesta. Men jag ska försöka klargöra varför man ska gå vidare & inte radera.

Som man så ofta säger, man ska aldrig ångra det som en gång fick en att le stämmer så himmla bra.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har mer eller mindre blivit sårad extremt många gånger, både utav vänner och kärlekar.  Men under tiden man umgåtts med personer, lärt sig nya saker, fått skratta sig lycklig, kyssts tills man blivit illamående, suttit på balkongen & druckit blaskig saft, flätat samman ord och tankar, det ska man aldrig försöka radera ur sitt minne. Alla personer som sårat dig, som du har sårat, har en gång gett dig någonting. Dom är värda att alltid ha i åtanke, att alltid få finnas kvar gömda i något dammigt hörn längst in.