circus em

Jag har tänkt på en sak.

Tänk alla dessa människor man går förbi varje dag, som man känner igen, som man nästan vill hälsa på fast man inte gör det. Bara för att man är rädd. Rädd för att den äldre mannen med hatt och en pudel som liknar honom så himla mycket ska bli arg? Att han kanske inte är så fin och helylle som han ser ut att vara. Eller att damen som alltid sitter i trappan och väntar på tåget, som omsorgsfullt lusläser varenda dagstidning för att sedan riva sönder tidningen i ren förtvivlan eftersom världen består av så mycket fel ska urarta i något slags raseriutbrott.

Och även om man hälsar, och man får naglande blickar som biter sig fast i flera dagar efteråt, så känns det lite bättre. Lite bättre att man varit en fin människa, som delar någon slags gemenskap med alla de människor som bara är en av miljarders själar som man stöter på under livet.

Men en dag, kanske en dag när kaffet var lagom starkt, när du hittade en fin annons i tidningen, ditt hår ligger extra bra och solen värmer i nacken när du ger dig av på morgonen. En sån dag då någon hälsar på dig, då någon känner igen dig och vill göra dig lite extra glad idag.

En sån dag kan man vänta hur länge som helst på.