circus em

Det luktar fylla. Det sticker i näsan och man sneglar försiktigt över tidningskanten, vill se - men ändå inte. Tittande blickar, vardagskroppar som vänder sig om för att se. Skålar med sig själv, fammlar med plastpåsarna. Någon tänker att hans kärlek nog möglar, att den riktigt har frät sönder i den här hårda världen. Jag hör tankarna där jag står och sneglar över trycksvärtan upp till tänderna.

Jag inväntar ögonblicket. Ser alkoholfyllda, vingliga steg komma emot mig. Jag fokuserar på orden framför mig som bara löses upp till ett svart myller på pappret. Så många gånger innan, känner redan nu hur blickarna bränner, inte bara i nacken utan överallt. Sluddriga kommentarer om att jag är vacker, han snubblar på orden när han ska påminna mig om min speciella ögonfärg, och hur mina läppar formas på ett speciellt sätt när jag tackar, åh, så artigt. Brinnande blickar, nu med fokus på mig. Som om jag blivit ett med någon annans fylla.

Men på något sätt känner jag ett ansvar. Jag känner ett ansvar att kanske visa den här människan att världen är vackrare än han tror, att alkoholen som rinner i hans blod inte kan rinna där för all framtid. Så jag går, små, säkra och kraftfyllda steg fram till en kropp som svävar farligt nära tågrälsen. Greppar tag i en arm som nästan styckar upp mitt ansikte med grönt glas. Berättar att jag uppskattar hans komplimanger, att hans ögon faktiskt också är vackra, ber honom gå hem och älska barn som han själv satt till världen.

Folk stiger på tåget, fortfarande med blicken fastnaglad vid mig. Öppnar dagstidningen och fortsätter där jag slutade när jag såg en kraftigt berusad man skrika på hjälp. Mitt liv fortsätter, ditt också. Bara det att mitt fortsätter med lite bättre samvete.