Att lita på, fast ändå inte
Ni vet när man litar på någon ända in till benmärgen. Från det yttersta lagret av skinn, tummavtryck och ända in i blodet som rinner igenom pulserande ådror. En person man litar på i alla lägen. Som håller om en i skenet av ljuset ifrån TVn, inga ord behövs. Sanningen och den ständiga ärligheten hänger i luften.
Fast ändå inte.
Det finns allting någonting som lurar bakom flagnadet av väggarna, bakom listerna och om man gräver lite djupare in på skinnet. Det finns något som skaver. Ibland, vissa snirkliga vägar som skymtar att det är någonting som gnager i tankarna. Någonting som äter upp en inifrån. En ständig process att förklara vad som gör ont, vad som finns kvar ifrån då.
Att inte vilja såra, att inte vilja välja fel väg med fel ord. Vågar inte blotta sina nakna sanningar, vågar inte bli smutskastad ännu en gång. Nej, det gör ingenting, det är glömt nu. Fast det inte är så. Vita lögner för att dölja vad man har under alla lager smink och vävnader av ärr.
Sen ligger man plötsligt där igen. I skenet av TVs ljus. Börjar om från början med den ständingt vävande processen. Att älska så mycket att man blir rädd för sig själv. Rädd för sin kärleks val och sätt. Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket. Fast kanske inte imorgon om jag sovit dåligt. För så är det. Imorgon kanske inte är som idag. Och vem orkar ha den tanken ständigt fastklistrad på näthinnan. Att vara rädd för vilken sväng morgondagen ska göra. Kanske fylld med det som man alltid blundat för, som man inte längre kan se. Men som att plötsligt öppna ögonen och förstå.
Men att inte kunna välja något annat än att fortsätta älska.
Fast ändå inte.
Det finns allting någonting som lurar bakom flagnadet av väggarna, bakom listerna och om man gräver lite djupare in på skinnet. Det finns något som skaver. Ibland, vissa snirkliga vägar som skymtar att det är någonting som gnager i tankarna. Någonting som äter upp en inifrån. En ständig process att förklara vad som gör ont, vad som finns kvar ifrån då.
Att inte vilja såra, att inte vilja välja fel väg med fel ord. Vågar inte blotta sina nakna sanningar, vågar inte bli smutskastad ännu en gång. Nej, det gör ingenting, det är glömt nu. Fast det inte är så. Vita lögner för att dölja vad man har under alla lager smink och vävnader av ärr.
Sen ligger man plötsligt där igen. I skenet av TVs ljus. Börjar om från början med den ständingt vävande processen. Att älska så mycket att man blir rädd för sig själv. Rädd för sin kärleks val och sätt. Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket. Fast kanske inte imorgon om jag sovit dåligt. För så är det. Imorgon kanske inte är som idag. Och vem orkar ha den tanken ständigt fastklistrad på näthinnan. Att vara rädd för vilken sväng morgondagen ska göra. Kanske fylld med det som man alltid blundat för, som man inte längre kan se. Men som att plötsligt öppna ögonen och förstå.
Men att inte kunna välja något annat än att fortsätta älska.
Kommentarer
Trackback