circus em

Hon är det vackraste han vet. Hennes saltstänkta, solblekta hår, fräkniga näsa och de milslånga benen som dansar likt älvor när hon går några meter framför honom. Hennes bottenlösa ögon som dränker honom i ett hav fläckat utav oskuld. De hypnotiserande orden som flyter ur henne likt en sång, trollbinder honom och allt han uppfattar är läppar som formar ord. Inget ljud. Han behöver inte höra hennes genomtänkta ord för att finna klokheten, hennes skönhet och hennes klingande skratt.

Den röda färgen flagnar, den har gjort det sedan säkert fyra år tillbaka. Hon bryr sig inte, hennes hus ska åldras med värdighet och charm påstår hon. Hon har ett piano som hon aldrig rört. Varje gång han har suttit i hennes brokiga soffa, när hennes blonda lockar ligger sprida över hela hans knän, brukar han försiktigt resa sig upp för att röra med sina långa fingrar längst med pianot. Varje gång bildas en ny skåra efter dammspåren. Någon gång. När han samlat tillräckligt med mod, när han litar på mer än det vackra i henne, då ska han sätta sig där. Låta sina flinka händer spela melodier som dansar in i henne precis som hennes ord dansar in i honom.

Han är det vackraste hon vet. Det finns inget hon uppskattar mer än att förlora sig bland alla ord, rader och meningar tillsammans med honom. Hon får så mycket sagt och han sitter bara där, nickar, förstår och bara sjunger med i hennes flätande utav ord. Hans krokiga fingrar gör henne svag likaså hans veck över ögonbrynet som ingen lagt märke till före henne. Han är så orörd, så skör. Hon vill hålla hans händer, dansa utöver ängarna här om somrarna, skrika ut alla känslor som tär i henne under vinterhalvåret när han är på andra sidan alla dessa oändliga vågor. Men hon vågar inte. Han tror så mycket om henne. Att hon kan förlora sig i sekunden, göra precis vad som helst. Vara sådär spontan som hon alltid lyckas vara med honom. Hon är inte sån, det är bara ett spel som spelar i henne varje sommar så fort färjan skymtar där bakom horisonten. När det börjar spritta i fräknarna, när varenda muskel i kroppen spänner sig efter längtan, när blodet isnar och hon intar positionen som den som aldrig faller. För dagar blir till veckor, veckor blir snart månader och innan hon vet ordet av det så står dem där, vid skälet där sommaren tar slut, när deras fingrar klamrar sig fast i varandra in i det sista.

De dricker rött ifrån 1975. Det smakar kork och han vill egentligen bara ligga i hennes rangliga säng, titta på sprickorna i taket och påpeka att det behöver målas om och få nya lister. Men för hennes skull sitter han här med kväljningar och skrattar till alla hennes konstiga historier utan mening. Hon sitter med sina brunbrända ben uppdragna till hakan, nynnar med till ett knackigt spår som spelas på en gnisslande grammofon i bakgrunden. Hon tvinar en hårtes mellan pekfingret och långfingret. Han urskiljer varenda detalj, konturen utav hennes smala näsrygg, som han bara vill dra fingret längst utefter. Men han vågar inte. Hon tror så mycket om honom. Att han är så full utav förståelse och romantik, men det är bara någonting som hon bygger upp under hans hud. En mur som finns där ifrån juni till augustis slut. Men så fort storstadens dimmiga brus tar över, rivs den ned och ligger i en hög i ett hörn i trehundrasextiofem dagar. Det finns ingen tid, inget rum. Omvärlden försvinner in i ett vimmel utav diffus smärta när han vet att de snart kommer att somna här i hennes soffa, salongberusade och höga på kärlekens endorfiner. Och imorgon kommer vara en dag närmare tårarna, det desperata vinkandet och nummer som glöms av under ett år. Fan. Han vill sitta här med henne i andetagen för alltid, skapa ett eget språk och strunta i att kvällen blir natt utanför.

Om han fick önska en sak i hela världen, skulle han önska att de kunde somna i varandras famnar och vakna upp igår. Så att han kunde samla mod till sig, att spela de där tonerna. Att sätta ett spår i henne som gör att hon kanske vill söka sig till honom även när årstiderna inte spelar deras känslor ett spratt.