circus em

Vi är så lika men ändå så olika, syster och jag. Hon sitter rakryggad med benen i kors, medans jag sitter på golvet, krumbuktad med armarna hårt virade i flera varv runt bröstkorgen. Så lika men ändå så olika, våra amorbågar på överläppen är identiska, ett födelsemärke på vardera kind men inte så mycket mer. Några släta penseldrag vid näsryggen kanske, kan hända.

- Jag ska operara näsan, säger syster. Typiskt henne att alltid vara så egen. Det kan du väl ändå inte mena påpekar jag och hon skrattar ärligt och säger att det menar hon visst det. Ensam drar jag med fingrarna längs näsans konturer och undrar vad som egentligen är felet med den.

När sommaren tränger sig på och nätterna blir allt längre, kan jag känna den dova doften utav ciggarettrök ifrån hennes jeansjacka medans jag smyger mig in i hallen om kvällarna. Fast den blandas upp utav söta inslag, kanske mjölk eller smultron. För hon är ju fortfarande så liten, men ändå så stor. På morgonen springer hon in och ut ur mitt rum och jag skriker att jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka. Men sen där i hallen, så älskar jag henne mer än någonsin.

Hon börjar ta mitt smink. Målar ögonen svarta. Svart kajal svart eyeliner svart mascara. Första gången hon provar röka ringer hon bekymrat till mig och åmar sig. Snälla, säg ingenting till mamma bönar hon och så berättar hon om ciggarettpaketet som hon grävde ned i sandlådan. Så som man gör när man är fjorton år och inte riktigt vet vem man är. Eller? För det känns som att hon känner sig själv så väl och att det är jag som velar, snavar och trasslar in mig i mina egna bekymmer fast jag är flera långa år äldre. Så lika, fast ändå så olika.

I födelsedagspresent får hon eget smink, svart. Och kondomer som jag hittade längst ned i en byrålåda gömd i ett par strumpor jag aldrig längre anväder. Mamma sneglar oroande på mig, men jag känner mig som den bästa systern någonsin. Jag vill ju bara skydda min lillasyster ifrån världen, förstår du inte det? Och sen jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka och allting blir som förut igen.

Syster ska alltid springa när vi ber henne att stå still, klättra högst upp i alla träd och skrika lite högre än alla andra. Hon struntar i att smörja sig efter en lång dusch och hon låter paraplyet stå kvar när det regnar. När vi bråkar kräks jag ut ord över hela henne. Måste du växa upp för fort måste du göra allting som du inte får göra förstår du inte att det är farligt? Men hon skrattar och säger att livet inte är till för att jämra sig över, syster.

Så lika, fast på så olika sätt.