circus em

Idag när jag kom hem så satt mamma på sin vanliga plats med knäna uppdragna under hakan, i fotöljen i vardagsrummet. Och precis som alla andra dagar när jag kommer hem, brukar jag krypa ihop liksinnad i soffan brevid henne och berätta om allt och inget. Sånt där som inte är så viktigt. Mamma lyssnar mest, nickar på rätt ställen och är lite mer fokuserad på TVn än på mig, men vad spelar det för roll så länge vi pratar och umgås.

Men så idag så säger hon en så fin sak. Hon berättade att hon varit hos mormor & morfar en sväng efter jobbet och jag bara nickar och känner mig inge vidare insatt i monologen. Men så säger hon att varenda gång hon nämner mitt namn inför mormor så blir hon alldeles tårögd och till sig. Jag blir alldeles orolig av mig och ifrågesätter självklart, tror absolut det värsta, att jag gjort fel och satt mig själv i ett hörn.
 
Så var inte riktigt fallet. Det visade sig att mormor är stolt, så stolt att tårkanalerna fuktas bara jag kommer på tal. "Varför då, vad har jag gjort för speciellt?" frågar jag oförstående och tittar förvånat på mamma. "Du bara är" svarar hon och fortsätter att titta på Melodifestivalen.