circus em

framför valvet med alla orden
våra inristade initsialer
gräver långt in i minet
naglar under mina blodkärl
biter i mitt bleka skin
överlever jag nu
varenda fotsteg
var som på glaskross
överlever jag nu
räknade dina fräknar
bara för sysselsättningens skull
nogrant utvalda
det var vi.
färdigspelat för länge sedan
mitt minne var ärrigt
fast skenet kan bedra
du var min melodi
min ljuspunkt
doftade som en trädgård efter regn
ängsblomster
du var min nyinfångade fjäril
överlever jag nu,
det är upp till dig.

anonym person i min klass: ema du är så cool
ema: ja det är jag, och snygg också.

ja, självförtroendet är det inget fel på.

bråk 1 (hos mamma)
saga: jag vill inte bo häääär! jag kommer flytta till pappa!

bråk 2 (hos pappa)
saga: jag vill inte bo häääär! jag kommer flytta till mamma!

själen är lika blek som utmattade stjärnor vars sin glans har tappat.
jag jublar fast allt är förlorat som om jag ingenting har fattat.
vaknar upp ur sömnlös söm ur tomma drömmar som om ingenting har hänt.
döv för alla hjälpskrik, blind för världens dysterhet som jag aldrig någonting känt.

hur jag döljer dina spår, vädrar ut lockar fallna från ditt hår.
fönsterbläcksplåten tar emot regnets tunga sötvattenstänk men jag hör ingenting.
för ser ingen hur upptagen jag är med att bara springa omkring?

det är i frågan om överlevnad
det är i frågan om att leva med sig själv
det är i frågan om att vakna upp ensam
jag inte kan ge några svar

sofia ska ringa en viss person och behöver råd.
ema: sofia, lyssna på mig för jag är kärleks... vad heter det?
sofia: kärleksguru
ema: okej, jag är kärleksgudrun!

jag beskriver emils fötter.
sofia: men gud, han skulle ju faktiskt kunna komma från sagan om ringen!?

1. Kisade igenom syrenerna
dina långa ögonfransar havsblåa ögonen
chardonnay sa du, jag nickade
fast egentligen hörde jag inte ens
minns bara mina fingrar mot din bara hud
trängandes mellan dina revben
du flackade med blicken
rosé ska bli, svarade jag.

*

Naken framför sanningen
skulle ge dig ett samveteskval
men orden fastnade i strupen
mina spruckna läppar formade ord
fast inga ljud.

försökte samla tankarna
hala in dom likt en flygande drake
men tankarna flög iväg
bildade egna uppfattningar
fast på annat håll.

var ett tag sen jag skrev en dikt, och en grej jag har fastnat för är dikter/låtar med namn, alltså speciellt tillängnade åt personer. så jag gav det ett försök men vet inte riktigt om den blev så bra. kommentera gärna. peace

hösten skulle härifrån jag kunde nästan höra vinterns mörker söka sig upp runt mig.
jag satt ensam och gav mig tid till ingenting men det var som att natten redan sett mig och
min tomhet och tystheten & mörkret visste vad jag behövde mer än jag själv.

emil du kunde inte komma mer passande.
det var när gatorna låg tysta, när jag inte längre uppskattade dens tysthet
som du log och  värmde upp hela mig.
nu sjunger natten stilla och jag känner mig så trygg när du håller om mig
för jag skakar av världens trasiga moral, motsatsen till den du har.

emil, nyss fick jag lyssna till ditt skratt
nyss fick jag höra att jag var din

jag skulle kunna göra vad som helst.
för emil, mitt förtroende har du och mitt hjärta i din hand,
jag skulle aldrig säga nej, för emil vi kan klara vad som helst.

hela jag är digitala siffror
mellan mina nakna tår pekar pilen, röda streck.
drar in och ut magen, bara ett hekto ned.
siffran behöver inte vara låg, bara lägre.

för hur ska jag känna mig acceptabel,
innan jag får röra vid dig?
jag räknar varenda sekund, sekunderna tills jag ska möta dig igen.
och hjärtat slår snabbare, minus ett hekto.

digitala siffror, först högre, sen lägre.
tiden går trögt, men den rinner endå förbi.
jag fördriver tiden med ciggaretter.
ask-svart är min insida, men vad gör det.
så länge mina ben syns, vad gör det?
kan knappast göra min insida svartare än vad den redan är.

småtimmar blir till gryning, du är inte långt bort.
kanske ett hav, kanske en våg.
min våg visar mindre än igår,
för jag krossade mitt hjärta.

minns när vi pusslade ihop ord och när våra fingrar var flätade och du lekte med orden, formade från min mun.
det var precis som bilderna från min näthinna, kanske bättre.

men sen sa du det där "det ingen ser, finns inte" och jag kände mig så träffad.
du trampade sönder mina lungor medans du satt där och flätade mitt hår.
och jag tappade andan eftersom den enda luft jag någonsin andats var dig.

får bli en till på en gång eftersom jag bara sitter uppe och skriver,
och då kan jag lika gärna dela med mig.

Vi var två men ensamheten slog till endå och jag låg med ryggen mot dig och undrade hur ett farväl kunde vara bra och jag frågade dig för jag ville så gärna veta men du var så uppslukad av ensamheten att jag inte längre var viktig och alla gånger jag sagt förlåt räknades tydligen inte längre. Fönstret stod på glänt och äppelträden doftade även fast det var vargatimma som min syster brukade säga då hon fortfarande fanns och stjärnorna tycktes  lysa klarare ikväll kanske just för ärligheten och tack på något jävla sätt för att du finns men jag förstår fortfarande inte varför jag uppskattar dig så som jag gör våran relation är så naken och blek att det kanske inte finns något annat att göra älskling, skratten vi delat, raring, minnena vi har minns du ens dem? Ibland tvivlar jag starkt på att du ens minns mig fast jag ligger så tätt intill att jag kan räkna dina andetag med fingrarna känna att din andedräkt luktar vitlök och hur din hud luktar mandelolja som du så omsorgsfullt smörjer in den i morgon & kväll jag skulle ju aldrig veta detta om våra personligheter aldrig krockat eller hur var inte så naiv för du vet ju själv hur det står till precis lika mycket som jag vet att du ofta tvångslog som barn så nu gör du det av sig självt. Eller hur visst har jag rätt? Jag vet att du aldrig kommer erkänna förns jag lägger mig ner och gråter på mina bara knän men är du verkligen så svag är du verkligen så okänslig är du verkligen det? Tänk efter, jag känner ju dig, du kan inte lura mig på något vänster hur duktig du än är på lögner så är jag bättre på dig än du själv är.

Du vill alltid mötas vid gula ängen brevid kullerstensvägen för vägen till den är så vacker tycker du och det är närmare för dig att ta den vägen än att möta mig vid caféet, det som luktar kaffelikör och har solblekta tapeter som vilken sekund som helst kommer strykas av väggen för jag vill helst att du möter mig där för jag älskar att känna doften av nybryggt kaffe men det bästa skulle vara att någon flyttade ihop ängen med cafét så vi inte behövde bråka förlåt men jag hatar dina underfund och snirkliga ursäkter men vem skulle vilja bygga någonting för våran skull. Jag förstår inte hur vi kunde tappa allt det var idiotin som låg bakom men för vems skull, ja för vems skull är du och jag en och samma väv det är ju knappast för våran egna skull vi mår ju knappast bättre och jag saknar då du fortfarande brukade ringa in på småtimmarna för att få höra mina ord när du inte kunde sova och när du tittade på mig och sa att ögonen speglar själen i samma mening som du har världens vackraste ögon och när du bildade ett hjärta i det fuktiga morgongräset med nogrant utvalda brandgula höstlöv men det var så länge sedan och jag saknar sönder mig i tusentals bitar och jag måste nypa mig i armen för att inte gråta för det är inget bra tillfälle nu för det är det aldrig men jag kan inte sluta tänka på hur hela världen slukar mig mer och mer dag för dag och det är ju bara för att jag har alla dessa brister som världen saknar men till sist skriker jag mig hes för jag behöver bekräftelse så jag orkar leva jag behöver bekräftelse på att jag är tillräcklig som en halv människa och jag blir alldeles utmattad på tacksamhet när jag känner att ett sanningens skrik gjorde allting bättre. Du stod vid ängen precis på samma ställe som alla miljontals gånger innan och jag såg dig som nyckeln till mitt hjärta men jag visste att det var en onödig tanke för du var inte min livskamrat för då skulle jag aldrig ha kännt så som jag gör men tårar är bara restprodukter så mina tårar är du kanske värd men jag vänder mig ändå bort mot leråkrarna för jag vill inte att du ska se hur trasig jag är och hur mycket jag brottas med mina egna tankar. Du tror det är en lek men jag tar detta på fullaste allvar även fast det känns som jag drunknar i en bottenlös ocean full av olycksbådande vatten. Jag ser att du säger något men det är så ohörbart för jag är helt dränkt i mina egna sorger och jag känner mig som en begangnad människa som ingen vill ha inte ens den ensamnaste för på fönsterbläcket där hemma står det inga fotografier för så ensam är jag men jag trodde att jag hade dig men tydligen hade jag fel för denna outhärliga känsla kan inte tyda på att du vill ha någonting med mig att göra för då skulle jag inte stå här i lervällingen med dig en meter bort som känns som hundra minst och jag skulle inte heller skydda mitt ansikte från dina onda blickar likt två granater redo att sprängas vilken sekund som helst men jag känner hur mina vingar lyfter bort mig över gula ängar och bort därifrån och jag ser din blick sökandes efter mig när jag är på väg därifrån. Väl hemma ramar jag in en bild och placerar den längst till vänster på fönsterbläcket. En bild på mig, en bild på allt jag har.

Ett gäng ungdomar ~16 sitter och snackar.
Kille: Fan vad griniga folk är idag, har ni mens eller?
Tjej 1: Mm, PMS!
Killen: Va?
Tjej 1: Ja? PMS!
Killen ser ut som ett stort frågetecken.
Tjej 2: PMS är mens, typ!
Killen: Men suck, palla MSN-förkortningar!

okej, langar en lång dikt utan punkt. läs gärna och kommentera.
har insett att skriva är det bästa som finns och förstår inte varför jag slutade.

jag har nu insett att gatorna inte längre gapar tomma utan att de vilar upp inför morgondagen då de ska värma upp graniten så att mina bara fötter slipper frysa medans jag räknar dina fräknar medans du inte alls uppskattar de nogrant utvalda ord som så lätt stryker ut ur min mun en fuktig morgon som den här och precis som alla andra när löven prasslade och vi skulle kunnat kratta rent hela världen men det känns så länge sedan nu och jag berättar för dig att jag inte ens minns när vi gjorde snöänglar i den nyfallna snön en kristallklar kväll fast jag minns det som igår och jag berättar också att dina fräknar är fler än de dagar vi spenderat tillsammans även fast jag vet att det inte är sant men ditt dåliga samvete får mig att känna mig trygg även fast jag hatar dig när du tror att du inte ens kan få mig att gråta när mina tårar strömmar så fort du vänder ryggen till och jag ligger ända in på småtimmarna med lakanet klibbandes mot min bleka hy som skriker efter kärlek men jag orkar ändå vakna med lakanens avtryck för du tycker jag är vacker endå och jag fuktar klisterlappen och postar brevet utan någon som helst anledning till varför jag har skrivit det eftersom jag antar att det är ett tack till din existens.

pappa: vad har du gjort på dagis idag?
vendela: jag har lekt med en svart pojke. han var svartare än mohamed.
pappa: jasså.
vendela: pappa, varför är inte jag svart?

haha, lillen <3