Midsommar
Nu är jag tillbaka i civilisationen. Det har varit världens finaste helg. Så mycket fina ord, så mycket närhet och.. så mycket mat. Jag ville aldrig åka därifrån för allting var nästintill perfekt. Min kanin, Billie Holiday, måste dessutom vara definitionen på "Borta bra men hemma bäst". Om jag hade en chans under min livstid att stanna tiden skulle jag stannat den nu, under midsommar. Jag har haft ett leende på läpparna hela tiden, det har bubblat likt sockerdricka och jag har sovit bättre än på länge.
Imorgon blir det jobb.
Borta i 3 dagar
Nu åker jag till Västmanland med ett stycke Emil och en delvis plågsam släkt.
Det kommer bli sömnlösa nätter med Elliott Smith, te och jordgubbar. Och nattdopp!
Fettigt hår, myggbett och skoskav hör till sommaren så det behöver jag nog inte nämna.
Lyssnar sönder Red hot chilipeppers - Take me to the place I love just nu.
Kyssar my beloved läsare. Jag är tillbaka på måndag.
Sundbyberg
Det är galet mysigt i Sundbyberg. Önskar jag kunde få jobba där jämt. kanske till och med bo där, i ett lägenhet i ett gult höghus med fina balkonger. Där jag kunde sitta och läsa & dricka kaffe på kvällarna. Sundbyberg har ett eget rum i mitt hjärta där det spelas Lars Winnerbäck hela dagarna och det luktar nybakt bröd hela dagarna.
Dålig dag
Imorgon är det jag som ska upp och jobba halv 10. Har tagit tabletter men ändå inte trött.
Orkar inte att allting ska bli som förut. Jag får försöka dansa i regnet som vanligt bara.
Åker föresten till landet imorgon kväll. Ska bli bäst. Måste vara ensam och hämta andan ett tag tror jag.
Så jag är redo att återvända till allt kaos sen igen. Måste bara säga tack till Alle och Robert som är sunshines.
Flickr: favorable
Bilddagboken: cadeau
Minus 10
Fyfan.
I'll try until I can't
Idag var det en tänka, dricka te, titta på världelösa serier och pussa på någon betydelsefull.
Ibland vill jag spola tillbaka tiden, till innan alla åkte till London, för det var då jag tappade bort mig själv.
Jag gjorde nog världens misstag där, men jag har tydligen 50,5% inne nu, så nu f*n ska jag fixa det.
Trotts att jag fick en hatisk kommentar av den människan jag älskar mest, så kanske det är värt det.
Jag får ta konsekvenserna. Och fy 17 vad rädd jag är för dom. Men, nyckeln till kärlek är rädsla.
(Tror bara de som känner mig förstår vem det handlar om).
Samlarsaker
Jag samlar på askar & burkar. Jag har en hel del nerpackade i flyttkartonger nere i källaren, fula som fina, små som stora. Men de allra finaste har jag självklart framme. Och en regel i mitt lilla samlande är att - åtminstonde försöka - inte köpa några. Bara få. En samling blir mycket finare om det finns lite historia bakom sakerna.
Både burken och den rosa asken har saker gemensamt. Den rosa med grodan fick jag i namnsdagspresent när jag var 9 utav mormor. Den fanns i en butik som heter Englaro på mitt landställe, och den var väl kanske lite för dyr för att vara så liten. Så hur mycket jag än tjatade och bönade fick jag den inte. Så på min namnsdag får jag frukost på sängen av min mormor och på brickan tillsammans med varm choklad stod den. Lyckan var total. Nu rymmer den halsbandsberlocker som betyder lite extra.
Den andra, också en namnsdagspresent. Också från en liten affär ute på vischan. En antik affär den här gången. Den här burken har tydligen varit en kakburk på 1800-talet påstod hon i butiken. Jag blir glad av den här burken, för människorna ser så glada ut, den är färgglad och den är framför allt stor. Så när någonting ligger i vägen kan jag bara slänga ned det i burken. Underbart. Därför ligger det mest småplock i den. Som hårspännen, en kokostvål, parfymprover, en kam och ett fint läppstift.
Den sista, den glittriga. Det här är väl klyschigaste asken man kan äga. Sån där typisk från 90-talets Indiska. Hur som helst så fick jag den av en pojke som var kär i mig när jag gick i 1an. Jag minns det så väl när han kom fram till mig på den stora trappen utanför matsalen och räckte den till mig. Sen sa han "du har fint skratt" och så sprang han där ifrån. I asken låg det ett brythjärta i silver, omsorgsfullt paketerat med bomull. Kanske det finaste jag fått någonsin.
Det var mina askar det.
Bilddagboken för de som undrat: Cadeau
Sleep tight
Nu ska jag sätta på Duffy's skiva, spela Warvick avenue på högsta volym, tända ljus, gömma mig under täcket och vara sådär känslosam som bara jag kan vara. Ska ligga där och välla över av tankar tills ljusen brunnit ut, solen gått upp och det är dags att börja om på en ny dag. Fy 17 vad skönt det ska bli.
Fast natten blir lång.
Senaste dagarna
Avslutningspresent
Avslutningspresent
Finaste syster
Fina kvällar det har varit på senaste tiden. Det var graduation, fina tal, tårar, presenter och det sista vi hade tillsammans. Det var avslutning, monsuntårar, bättre betyg, skratt, farväl och ont i magen. Samma kväll var det att umgås, mysa, ta vara på tiden och fira sommarlovet. Och idag har jag spenderat med film, världens finaste Emil & Erica, marränger och läsning. Imorgon blir det att göra staden med Demir och filmkväll hos mig på kvällen. Alla från skolan är välkomna.
Förresten betyder min öronform att jag är självständig och vet vad jag vill. Fint.
Avslutning
Idag känner jag mig som Sandy i Grease. Jag har en femtiotalsklänning ifrån England. Den är så fin. Det är vidd, det är korsett. Den är galen. Natten var sömnlös och jag har redan gråtit. Om jag aldrig skriver igen är det för att jag låst in mig på toaletten i skolan och vägrar komma ut.
Graduation class of 2008
Alla var så fantastiska. Talen var så fina att jag ville vända ut och in på mig själv, gråta så att mina tårkanaler blev torrare än öknen och stanna tiden för alltid. Jag vill inte gå och lägga mig. För jag vill inte vakna imorgon. Jag vill inte vara en del av morgondagen när jag ska lämna Engelska för alltid. Tror de flesta sett mig briljera med tårar både på balen och idag, så ni kan ju föreställa er tårarna nu när jag skriver, och tsunamin i morgon.
Ursäktar inte för min urtråkiga blogg just nu, för jag har någon slags emotionell kris.
Kärlek och förståelse
Fashionistas united
Jag har aldrig riktigt förstått mig på hudfärgade nylonstrumpbyxor.
Det är som skin. Elastiskt och tight. Det är ungefär som att dra på sig ett till ben eller ett extra lager hud.
Det är rätt fult. Egentligen.
Förresten, nej jag är ingen modebloggare.
För det första tycker jag mer om naket än påklätt, och det skulle ju vara en rätt dålig grej om jag var mode-fitta. Dessutom är modebloggar så överskattade så jag bara vill kräkas. Och alla modebloggare leker så förfinade och rich bitches så det är läskigt. Alla som bloggar om mode känns gråa, platta, trista och matta. Som urtvättade gamla t-shirts. Eller ska jag säga tischor så alla nerds förstår?
(Självklart drar jag inte alla över samma kam. Jag vet att det finns modebloggare som sticker ut. Men jag pratar om majoriteten. Jag tror de flesta håller med mig på den punkten. Och Linda Skugge for the win).
Ångest
Lika bra att stanna hemma. Föralltid.
(Lägg märke till kontrasterna mellan detta inlägg & inlägget innan)
Life's a bitch
Igår satt jag i en klätterställning i förorten med Det finaste & åt russin och pratade om fåfänga, drack isvatten in på småtimmarna med vänner på en ranglig bänk och somnade i världens tryggaste famn. Idag fick jag fullkornspankakor med blåbär och keso till frukost, på vägen hem fick jag en ananas av en fruktsäljare, väl hemma hittar jag min kanin, sovandes & gömd, under fotöljen & ikväll får jag träffa världens finaste Erica.
Om livet är en bitch är det en störtskön bitch!
Föreläsning
I alla fall. Fick en riktigt tankeställare efter allt de pratade om. Ska nog slänga ihop något inlägg om liberalism senare idag eller i helgen. Lovar inget, då jag är rätt så upptagen, men jag ska försöka. Nu ska jag kila iväg på smyckesparty med mamma. Gratis mat är skiten.
Kärlek & förståelse
Balooney!
Lärarna har helt enkelt glömt bort det. Awesome. Nu ska jag leva!
Welcome to the good life
Livet blir automatiskt mycket bättre när solen skiner och det är varmt ute.
Jag börjar leva på ett sätt som aldrig förr. Jag passar inga tider, jag slutar stressa. Att vara på en viss plats en viss tidpunkt är numera historia. Jag befinner mig överallt när jag vill och när jag känner för det. Jag går omkring och äter vindruvor, stannar och pratar med folk & skiter i att tåget går om 2 min.
Jag sjunger med i låtar utan att bry mig om att det låter förfärligt, jag sitter ute på gräsmattan, tänker på hur underbart det är att bara vara, jag hälsar på folk jag aldrig träffat förut, jag blir pirrig i magen av att bara leva. Allt är bra, jag älskar alla och det är som att livet luktar kaffe och mysig lördagsmorgon. Lovely.
Blä
IESJ
Jag vet inte hur jag ska kunna åka till en annan skola, med andra människor. Jag kommer sakna allas sjuka humor, alla onödiga kommentarer, hur alla har blivit som en stor familj. Det finns inga fack, ingen blir dömd och alla är med alla. Det är galet. För 1 år sedan var den här avslutningen allt jag ville. Nu är det det enda jag inte vill. Visst, jag är inte den som inte klarar av nya starter och så. Men jag behöver ingen ny start så det känns så fel. Känner verkligen hur en del av mig håller på att försvinna nu.
Blä.
Awesome
Jag antar att mina nya läsare är besvikna. Det har ju stigit från ca 80-90 unika till 120,
(inte så fabulous precis) och varför vet jag inte eftersom jag är inne i en orkar-inte-blogga-alls-period.
Men jag kommer väl tillbaka, någongång. Kanske idag. Kanske om en vecka.