circus em

Fast dagen knappt har börjat har jag hunnit med en långdusch med sockerskrubb & en 40 minuters promenad i eftermiddagssolen. Men framför allt har jag slängt ihop sockersöta hårspännen. Det tog kanske 30 sekunder. Titta bara:

I helgen har jag ätit sillsallad och fikat lite för mycket hos mormor & morfar (jag trodde nästan att det skulle rinna saffranskaka ur öronen på mig), spelat sällskapsspel och disskuterat själen. Sedan begav jag mig till världens härligaste flickor - där planerna inte blev som planerat. Det slutade i tafatt kurragömma, pommes frites, dåliga charader och Mamma Mia.

Titta vad jag gick i julklapp! En signerad diktsamling ifrån 1989. Jag har redan läst varenda dikt 2 gånger, jag har legat och sugit på dem och försökt komma in djupare mellan raderna för att verkligen förstå budskapet. Det är lite mystiskt på något sätt, att jag säkert uppfattar dikten på ett helt annat sätt än författaren gjorde.

Julafton var magiskt. Jag åt fikonsallad, för mycket chokladpraliner, delade ut julklappar, hade julölsprovsmakning och tog mig tid att bara ligga ihopkrupen i soffan med en fruktansvärt bra bok.

Dock träffade en viss sak mig mitt under all julstämning. Det är som om man från och med första december, går och blåser upp en ballong, mer och mer, det blir svårare att blåsa ju närmare jul man kommer för luften börjar ta slut. Sen på julafton sticker man hål på ballongen och plötsligt - är allting över. För visst är det så? Att man går och stressar, har sockerdricksbubbel i magen och bara längtar i flera veckor. Sen är det över innan man hinner blinka.

Jag har tittat på en debatt om ordet nöjd ikväll. Helt plötsligt vidgades mitt tankesätt och jag började tänka på helt andra omloppsbanor. Att ordet nöjd kan ha så många olika betydelser för olika personer, och att det är väldigt få som tycker att nöjd är innebörden av någonting bra.


En kvinna i programmet berättar att man aldrig ska bli nöjd, för att det går hand i hand med besvikelse. Hon använde en sommarstuga i Österlen som exempel. Klyschigt och enkelt att dra parareller till. När man sitter en grå januarikväll och bestämmer med sin familj att det ska bli en sommar på Österlen, då känner man sig nöjd. För att sedan anlända en varm junikväll, när det är vindstilla och havet ljummet, och upptäcka råttor i hela torpet. Då har man levt i en förväntansfull atmosfär, för att sedan bli besvikna, och hamna i en svacka. Visste ni att det är väldigt många som bestämmer sig för att separera just på semestern? Råttor i ett sommarhus kanske är en av anledningarna till att någonting triggas igång.

En annan, rätt så ung kille, i långt hår och väl omvårdat skägg, tycker motsattsen. Att det är viktigt att hoppas, och att inte leva i nuet över huvudtaget. Han använder ett konkret exempel där han berättar att i princip alla människor är som lyckligast innan de gifter sig, när de kan få frossa i lycka, kärlek och trygghet. Giftemålet blir oftast inte det pampiga, färgsprakande och sagolika som man förväntat sig. Därför är det viktigare att hålla den lyckliga lågan på förväntningar. Att drömma om saker, måla upp tjusiga bilder om hur man skulle vilja ha det. För att på så sätt brodera små mål för sig själv.

Vad tycker ni? Ska man leva i nuet eller ska man helt enkelt vara en drömmare?

Jag måste skriva av mig angående en viss sak. Nämligen dessa himlans nätdroger.

Kvällspressarna kallar henne för en kvinna. Hon var bara 18 år, inte en kvinna i mina ögon, utan en tonåring. Att en nätdrog tog en 18 årings liv i helgen har nog inte många missat. Jag får en bild av henne som en vilsen ung flicka som antagligen gått åt höger när hon egentligen skulle tagit av till vänster.

Och vet ni vad det värsta är? Att idag förklarades drogen som hälsofarlig. Är det inte bissarrt att någon ska behöva dö förens de människor som pular med lagar ens tar sig tid att förklara en drog hälsofarlig. Helt plötsligt, när någon dött, är det inte längre så viktigt att bilindustrin går käpprätt åt skogen. Hör ni hur det låter? Jag blir så frustrerad, för jag känner mig helt maktlös. Nästan varenda dag pryds tidningsomslagen med finanskriser eller kanske att SL har fått oerhört många klagomål på sista tiden. Det är stora problem tydligen, som måste åtgärdas fort och massor med pengar och resurser läggs ned på detta.

På nästa sida läser man om mord, våldtäckter och hur unga både tar till alkohol och droger allt oftare. Men vad gör man mer än läser om det? Jag ska inte säga aldrig, men det är i alla fall sällan - som någonting görs.

I dagens samhälle ska alltså någon behöva mista sitt liv för att det ska bli ändring på saker.

Kjolar, liljor, överraskningar, te, avdammade gamla böcker, poesi, kyssar, vattenflaska, sushi, överanalyseringar, Stockholm, Coldplay, levande ljus, ångest, spontan sång, små lappar, matlagning, kaniner, havregrynsgröt, Emil, äpplen, höst, kängor, drömmar, vintage, sex, fotografering, yoga, röda öron, stress, rosetter, gamla bilar, landet, fiska, honung, julkalendrar, promenader, bloggen, New York, That 70's show, körsbär, medmänniska, Elvis, fräknar, saffran, skolan, porslin, 20-talet, ingefära & kortspel.

.. Som beskriver mig!

Idag
Luciafirande
Falsksång
Baka kanelbullar
Idol final med mina flickor!

Imorgon
Julklappshandla
Baka lussebullar
Harry Potter-marathonsstart

I övermorgon
Anställningsintervju
Eventuellt julmarknad på Skansen

Idag har jag varit på julmarknad minsann. Det kanske inte är världens julstämmning, inte här i Stockholm i alla fall. Men hade man inte julkänsla innan man klev innanför Gröna Lunds porten - så fick man det på en gång kan jag lova. Man möttes av träd dekorerade i tusentals lampor som lyste upp träden likt i en sagovärld, doften av brända mandlar som låg som ett tjockt, sött moln över nöjesparken och alla karuseller som vaknat till liv efter hösten. Allt var på sätt och vis lite overkligt, men helt fantastiskt mysigt!

Ema heter jag och jag har funnits i världen i sisådär 16 år. Jag är född på hösten, i oktober, och det kanske är därför jag älskar hösten mer än allt annat. Jag har alltid varit som lyckligast när både träden och marken skiftar i brandgult och jag kan gå och sparka höstlöv med mina kängor.

Som person är jag nog väldigt speciell. Jag är nog lite konstig av mig och folk som inte känner mig har oftast svårt för mig. Men jag har aldrig sett det som ett hinder, utan har alltid låtit mig själv vara konstig - eftersom det passar mig bäst. Jag pratar för mycket & för fort, jag skrattar högst i klassen och kan börja fnittra helt hysteriskt åt någonting som ingen annan förstår sig på. Vissa dagar orkar jag inte med någon annan än mig själv, och då pillar jag freniskt på saker, nynnar på sånger som inte finns och säger fel saker vid fel tillfällen.

Jag har ett stort matintresse. Jag är väldigt kräsen och stoppar inte gärna i mig halvfabrikat. Jag älskar att laga mat och jag gör nog det godaste potatismoset i hela världen. Till frukost äter jag havregrynsgröt med hackad mandel, banan & honung. Det är det bästa som finns. Om jag var en maträtt skulle jag nog vara tortillini fylld med kronärtskocka.

Det är de fina små sakerna som tar mig igenom vardagen. Jag blir varm i hela kroppen när mamma står och steker dinkelpannkakor när jag kliver innanför dörren, när min kanin Billie Holiday kurar ihop sig brevid mig i fotöljen, att dricka te i ensamhet på ett café som ingen hört talas om, läsa en fin insändare i en gratistidning eller att skriva lappar till min pojkvän och gömma dem i hela huset.

Jag ser upp till starka kvinnor som av olika anledningar visat sin plats i samhället, eller kanske sagt något så klokt att jag önskar att de där orden, de skulle ha kommit från mig. Jag är lite förälskad i Marilyn Monroe, på något sätt har hon förfört mig med sina röda läppar, sina blonda lockar, sin kvinnlighet och naturliga skönhet. Jag tror att hon luktade tobak, champagne och lite svagt utav nyponros hela dagarna.

Musik är en stor del av mitt liv och jag ser ingen musik som dålig musik. Jag älskar jazziga sånger, som tar mig tillbaka i tiden då alla pojkar hade hängselbyxor, vattenkammat hår och finskor. När man gick på pub, drack klassiska drinkar eller kanske fatöl, medans man lyssnade på hes, livemusik framförd av en mörk kvinna i paljettskrud. Sen älskar jag sånger där man kan ana flinka pianofingrar och när vilsna flickor med honungslen röst sjunger om trasig kärlek.

Det var jag det!

Idag var det 3 år sedan Min Prins låg brevid mig i min säng, osäker, rädd, pirrig och frågade mig om jag ville vara hans. Det var alltså 3 år sedan jag kysste honom som min pojkvän för första gången.


Emil är egentligen allt jag inte önskade mig. För innan jag träffat honom hade jag nog på frågan om hur min drömpojke skulle vara, svarat att han skulle vara självsäker, kreativ och en riktigt glädjespridare. Sen hände det någonting. Emil dök upp, och han gjorde mig pirrig bara han tittade åt mitt håll. Ni vet när man sitter i klassrummet, kanske 2 stolar ifrån varandra och man känner hur jorden viker undan, slukar en innan man ens hunnit blinka. Så var det.

Emil var inte självsäker och log inte mer än han behövde för att ta sig igenom dagarna. Han gjorde det mesta för att smälta in, räckte inte upp handen mer än nödvändigt och tittade inte upp när man sprang på varandra vid pendeltåget. Ibland när jag pratade med honom var han så blyg att hans ben nästan vek sig. Han hade ingenting som man skulle fastna för riktigt. Inget som riktigt sken, och det var nog därför jag blev så kär.

För jag såg någonting bakom fasaden. Jag satt ibland på avstånd och hörde hur kloka och finurliga saker han kunde slänga ur sig utan att han ens han tänka på det. När han fick någon att skratta lös hela hans existens upp.

Nu, såhär flera år senare, har allting under fasaden bubblat över likt kolsyrad sockerdricka. Det hör till att Emil är den roligaste, knäppaste, klokaste, vackraste och gladaste människan jag någonsin fått hålla om. Han är allt det jag inte är, och när vi disskuterar saker kan vi komma fram till så galna saker att det slutar med skrattgråt och att jag ligger och tjuter av skratt på golvet. Vi tar ut varandra så bra, vi kompletterar det den andra inte tänker på, vi är perfekta för varandra.

Och fråga mig inte hur jag vet. För jag vet bara att jag vill vara med Emil för alltid. Jag kanske inte har så himla mycket att jämnföra med, men vad spelar det för roll, när varenda gång han kysser mig i nacken, håller om mig under sömnlösa nätter, nynnar på sånger som nästan bara jag lyssnar på, gör kesosmörgåsar till mig på lördagsmorgon eller köper vindruvor på vägen hem till mig - så pirrar det i hela min kropp. Jag blir så lycklig av honom. Och det räcker för att jag ska vara säker, för att jag ska veta.
Att det är han, han som är den.