circus em

Denna lördag ska gå i njutningens budskap.
Jag vaknade vid 10 efter att ha snoozat från soluppgången.
Låg och lyssnade på ljudet från vägen, en kanin som desperat vill ut ur sin bur.
Honungsmelon, vindruvor och rågbröd. Skulle kunna livnära mig på det.
Släpper allt sittandes i fönstret. Tappar tid och rum i sommarljuset.
Gör i ordning en kaffelatte. Kryper upp i skuggan på balkonen, lapandes latte & sol.
Läser högt för mig själv ur en pocketbok baserat på ingenting.
Kanske någon taskig kärlek. Eller kanske drogmissbruk.
Ska sätta på mig för stora skor.
Åka till Äppelviken för att bada ifrån klipporna med mamma.
Köpa körsbär i ett fruktstånd, kanske låta mamma betala dem.
Gå hem med skorna i handen och ett leende på läpparna.
Sommar.

Vi är så lika men ändå så olika, syster och jag. Hon sitter rakryggad med benen i kors, medans jag sitter på golvet, krumbuktad med armarna hårt virade i flera varv runt bröstkorgen. Så lika men ändå så olika, våra amorbågar på överläppen är identiska, ett födelsemärke på vardera kind men inte så mycket mer. Några släta penseldrag vid näsryggen kanske, kan hända.

- Jag ska operara näsan, säger syster. Typiskt henne att alltid vara så egen. Det kan du väl ändå inte mena påpekar jag och hon skrattar ärligt och säger att det menar hon visst det. Ensam drar jag med fingrarna längs näsans konturer och undrar vad som egentligen är felet med den.

När sommaren tränger sig på och nätterna blir allt längre, kan jag känna den dova doften utav ciggarettrök ifrån hennes jeansjacka medans jag smyger mig in i hallen om kvällarna. Fast den blandas upp utav söta inslag, kanske mjölk eller smultron. För hon är ju fortfarande så liten, men ändå så stor. På morgonen springer hon in och ut ur mitt rum och jag skriker att jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka. Men sen där i hallen, så älskar jag henne mer än någonsin.

Hon börjar ta mitt smink. Målar ögonen svarta. Svart kajal svart eyeliner svart mascara. Första gången hon provar röka ringer hon bekymrat till mig och åmar sig. Snälla, säg ingenting till mamma bönar hon och så berättar hon om ciggarettpaketet som hon grävde ned i sandlådan. Så som man gör när man är fjorton år och inte riktigt vet vem man är. Eller? För det känns som att hon känner sig själv så väl och att det är jag som velar, snavar och trasslar in mig i mina egna bekymmer fast jag är flera långa år äldre. Så lika, fast ändå så olika.

I födelsedagspresent får hon eget smink, svart. Och kondomer som jag hittade längst ned i en byrålåda gömd i ett par strumpor jag aldrig längre anväder. Mamma sneglar oroande på mig, men jag känner mig som den bästa systern någonsin. Jag vill ju bara skydda min lillasyster ifrån världen, förstår du inte det? Och sen jag hatar dig försvinn ur mitt liv kom aldrig mer tillbaka och allting blir som förut igen.

Syster ska alltid springa när vi ber henne att stå still, klättra högst upp i alla träd och skrika lite högre än alla andra. Hon struntar i att smörja sig efter en lång dusch och hon låter paraplyet stå kvar när det regnar. När vi bråkar kräks jag ut ord över hela henne. Måste du växa upp för fort måste du göra allting som du inte får göra förstår du inte att det är farligt? Men hon skrattar och säger att livet inte är till för att jämra sig över, syster.

Så lika, fast på så olika sätt.

Idag när jag vaknade möttes jag av världens vackraste sms.
Vill hålla om dig och viska att när jag håller om dig så kan ingenting ont hända dig. Jag skulle hålla om dig så hela natten och du skulle höra mina andetag som tas för dig, och mina hjärtslag som slår för dig. Ditt blonda hår skulle väcka mig när rummet fyllts med ljus och jag skulle känna dina blåa vackra ögon som tittar in i mina. Och jag skulle viska att du är min prinsessa.



Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag inte tror på kärleken.

Det absolut viktigaste som finns i världen, i alla fall i mina ögon, är att hitta ett sätt att uttrycka sig själv på. Mitt sätt är definitivt att skriva och jag vet inte vem jag skulle vara utan mitt skrivande. Så jag tänkte tipsa alla om en sak som jag gått och funderat på en väldigt lång tid.

Skriv dagbok! För jag har upptäckt att de som skriver dagbok är oftast de som tycker om att skriva i övrigt. Det är ju så dumt egentligen, eftersom att en dagbok kan fyllas upp med så mycket annat. Kanske bilder istället för ord, fina tidningsutklipp, idéer om någon dröm man har, listor på saker man vill göra innan man dör och oändligt mycket mer. På mina dagbokssidor trängs det bilder på nedklottrade skor, citat, bilder på alldeles för dyra klänningar med tusentals lager som jag en dag vill äga, djupa texter om saker som gör mig frustrerad, dikter, saker jag ser fram emot och det viktigaste - skildringen utav vardagen.

Även om man inte har någon skrivartalang så tror jag att man genom att skriva/rita några rader varje dag - kan finna det som man själv är bra på. För oftast, om man bara kommer in i skrivandet och ger sig fan på att man ska uppdatera så ofta man bara kan, så kommer man på saker som man aldrig skulle komma på annars! Det gäller att få igång tankesystemet och bolla drömmar & förslag med sig själv helt enkelt!

Min dagbok har hjälpt mig igenom allt, så ni som ännu inte skriver - börja!