circus em

För ett tag kunde jag befinna mig i känslan. Ensamhet var ett ord som låg bra i munnen, rullade väl över tungan och om jag inte la för mycket vikt vid tanken så överlevde jag den. Kanske till och med känna mig lite lycklig ibland. Men plötsligt var det som att orkaner slitit av mitt tak och alla illusioner ryktes bort med vinden.

Vinden som blåser rakt igenom mig och när kvällen tar med sig midnattregn fräter den långsamt upp min bleka hy. Inte ens när gryningen kommer med morgonsol lyser det upp tillvaron, eftersom alla dansande solstrålar fastnar alldeles bredvid mitt tunga huvud. Och när oktoberblåsten fäller ett träd över mina redan trasiga lemmar så tränger alla dess grenar rakt igenom mina ärrvävnader.

Någonting på fyra ben har grävt en tunnel igenom mina revben och den lever rakt igenom mig. En fågel hackar på tomrummet i mitt bröst för att sedan flyga rakt ut igenom mina blödande problem som ingen orkar ägna en tanke.

Jag vill skrika efter dig, slänga mig handlöst in i tomrummet som du har lämnat efter dig. Vill att du ska fylla i färgerna som saknas där längst bak i mitt huvud, vill gräva in mina naglar under din hud, hålla dig kvar för alltid och be dig stanna idag, imorgon och för all framtid. Men det är en sliten kommentar som ingen någonsin kommer lyssna på igen.

Och plötsligt känner jag hur det fällda börjar växa ut ur mina bihålor.

Sluter läpparna runt den sista röda Princen. Drar djupa halsbloss och blåser medvetet ut röken i ditt androgyna och uttryckslösa ansikte bara för att jag vet att du hatar det.
"Du har kuksugarläppar"
Ska jag ta det som en komplimang? Är det tjusigt i din lilla euforiska sagovärd att endast ge komplimanger som är sexuellt laddade? Sa jag förresten att jag mår illa av dina bravader, abstrakta ord och odramatiserade handlingar?

När det skriker i rälsen och tåget rullar in likt en gigantisk plåtklädd larv trycker jag till slumpen under fötterna (röker filter, igen, bara för att jag är så in i helvettes fattig) och fumlar bort stripiga hårtestar ifrån ansiktet samtidigt som jag råkar smeta ut läppstiftet över högerkind. Jag blir förbannad på mig själv och mitt i vreden blir jag impulsiv bara för att rädda mig själv ifrån mig själv.
"Nu sätter vi oss på det här tåget och åker alldeles för långt. Vi ska inte gå av förens vi känner oss riktigt jävla vilsna" skriker jag högtydligt som om jag stod på toppen av ett än så länge obestiget berg.
Men du bara tittar på mig, med dina svarta korpögon och säger att det var det dummaste du hört.

Jag behöver drama. Jag är född till att bli seriemördare, snorta olagliga substanser i Las fucking Vegas, bada naken i fontäner och ha picknick högst upp i vattentornet. Jag behöver sätta mig på det här tåget och känna att jag lever. Men du förstår inte det, för den enda spänning du har i ditt liv är när du sitter ensam i parken och dricker lättöl som du snattat på Handla Nära. Jag behöver inte dig.

Ändå, står jag här med rött läppstift utkletat runt mina kuksugarläppar och tycker att du är det bästa som finns. Kanske för att du kan leva i den här misären och må undankomligt bra utan att behöva smita in små vardagsspännande krusiduller. För vi kan aldrig undgå att leva med jordens lutning och slippa undan att andas in samma luft och somna under samma himmel. Och jag beundrar dig för att ditt hjärta inte tränger ut igenom de omfängslande revbenen när det träffar dig.

Jag tycker att folk generellt har väldigt svårt att ta åt sig av komplimanger. Det är många som alltid nedvärderar sig själva när de får höra fina ord om sig själv. "Nejmen, så fina ögon har jag väl inte?" eller liknande. Jag tycker att vi uppskattar oss själva alldeles för lite nu för tiden. Alla har sin egna charm och sina unika egenskaper och det ska ingen kunna ta ifrån oss! Att egoboosta sig lite ibland är i teorin mycket viktigt. Så, vad gillar ni mest med er själva & varför?

Eran tur!