Älskade farmor
Idag hade min farmor fyllt 60 år.
Om hon inte varit någon annan stans. Om hon inte hade dött för 11 år sedan vill säga.
Min farmor var väldigt speciell. Hon var alltid glad, och hon trodde nog lite i smyg att hon var Marie Antionette i en annan person. Hon åt nämligen bara bakelser, och så kedjerökte hon. Jag kommer ihåg att det alltid luktade blåbärsmuffins och cigaretter hemma hos henne. Hon hade senapsgula köksluckor i sitt kök. Och jag satt där jätteofta och bara tittade på min farmor när hon sprang omkring och plockade, bakade och rökte på en och samma gång. Hon var en fantastisk människa, hon var så posetiv, lycklig och alltid hade hon små förslag och idér på vad man kunde sysselsätta sig med.
En gång åkte vi kundvagn på varuhuset OBS. Alla tittade på oss, och hon körde omkring mig i kundvagnen även fast hon kanske inte riktigt orkade. För man orkar inte så mycket när man har cancer. Speciellt inte på flera ställen. För om man tycker att det är njutbart att leva på Marlboro light och prinsesstårta, då får man det.
Och jag minns så väl samma natt som hon gick bort. Dom ringde hem till oss sent, mitt i natten. Klockan var kanske halv 2, och pappa drog med mig ut till bilen i bara pyjamas. Min favoritpyjamas som jag fått av farmor. Och även om jag inte riktigt förstod vad som höll på att hända, så visste jag någonstans långt in att jag nog inte skulle åka kundvagn så många gånger till.
Farmor begravdes på den vackraste kyrkogården man kunnat tänka sig. Nära en stor damm på en grön kulle. Även om det är långt till hennes viloplats så vet jag att hon vet. Hon vet att jag tänker på henne ändå. Även om jag inte besöker henne så ofta som jag skulle vilja.
Och såhär 11 år senare, älskar jag dig lika mycket som när jag var 4.
Om hon inte varit någon annan stans. Om hon inte hade dött för 11 år sedan vill säga.
Min farmor var väldigt speciell. Hon var alltid glad, och hon trodde nog lite i smyg att hon var Marie Antionette i en annan person. Hon åt nämligen bara bakelser, och så kedjerökte hon. Jag kommer ihåg att det alltid luktade blåbärsmuffins och cigaretter hemma hos henne. Hon hade senapsgula köksluckor i sitt kök. Och jag satt där jätteofta och bara tittade på min farmor när hon sprang omkring och plockade, bakade och rökte på en och samma gång. Hon var en fantastisk människa, hon var så posetiv, lycklig och alltid hade hon små förslag och idér på vad man kunde sysselsätta sig med.
En gång åkte vi kundvagn på varuhuset OBS. Alla tittade på oss, och hon körde omkring mig i kundvagnen även fast hon kanske inte riktigt orkade. För man orkar inte så mycket när man har cancer. Speciellt inte på flera ställen. För om man tycker att det är njutbart att leva på Marlboro light och prinsesstårta, då får man det.
Och jag minns så väl samma natt som hon gick bort. Dom ringde hem till oss sent, mitt i natten. Klockan var kanske halv 2, och pappa drog med mig ut till bilen i bara pyjamas. Min favoritpyjamas som jag fått av farmor. Och även om jag inte riktigt förstod vad som höll på att hända, så visste jag någonstans långt in att jag nog inte skulle åka kundvagn så många gånger till.
Farmor begravdes på den vackraste kyrkogården man kunnat tänka sig. Nära en stor damm på en grön kulle. Även om det är långt till hennes viloplats så vet jag att hon vet. Hon vet att jag tänker på henne ändå. Även om jag inte besöker henne så ofta som jag skulle vilja.
Och såhär 11 år senare, älskar jag dig lika mycket som när jag var 4.
Små, små, saker
Fina saker att göra för kärleken:
Skriv en söt post-it-lapp och sätt på badrumsspegeln på morgonen innan du åker
Baka scones till frukost och ät med marmelad, ost, sylt grädde & te
Åk på en lång biltur, lyssna på gamla skivor, stanna och bada på fina stränder
Läs högt för varandra ur en bok eller diktsamling
Anordna en skattjakt
Viska något oväntat offentligt, som t.ex du är leendet på mina läppar
Komplex
Satt och tänkte på det här med komplex. Det är väldigt ofta man både hör och säger själv att "åh tänk om jag fick se ut som henne" eller att man skulle kunna göra vad som helst för att få hennes ögon eller hennes läppar.
Jag ska inte påstå att jag är en sån som älskar mig själv till hundra procent och kan leva ut i mitt utseende och alltid känna mig trygg. För jag är en femtonåring som likt de flesta andra i min ålder har komplex. Som klagar på en del saker, som önskar att mina lår var lite smalare och att jag kunde växa
kanske 5 centimeter till.
Men varför är det så? Jag önskar bara att folk skulle kunna börja inse att man ser ut som man gör. Jag ser ut som Ema och kommer se ut som Ema resten av mitt liv. Det är meningen att jag ska se ut såhär och man blir älskad och omtyckt för precis den ögonfärgen man fått och trotts att midjemåttet inte är idealet.
Det är inte lätt att vara ung idag, men man väljer också sina egna tankar.
Jag ska inte påstå att jag är en sån som älskar mig själv till hundra procent och kan leva ut i mitt utseende och alltid känna mig trygg. För jag är en femtonåring som likt de flesta andra i min ålder har komplex. Som klagar på en del saker, som önskar att mina lår var lite smalare och att jag kunde växa
kanske 5 centimeter till.
Men varför är det så? Jag önskar bara att folk skulle kunna börja inse att man ser ut som man gör. Jag ser ut som Ema och kommer se ut som Ema resten av mitt liv. Det är meningen att jag ska se ut såhär och man blir älskad och omtyckt för precis den ögonfärgen man fått och trotts att midjemåttet inte är idealet.
Det är inte lätt att vara ung idag, men man väljer också sina egna tankar.
Til death
Emil betyder allt för mig. På riktigt. Han är ingen tonårskärlek som jag kommer glömma bort om ett par år. Nej, han är den som jag har älskat och tänkt på varje dag i 3 år. Jag är lika kär i honom nu som när jag såg honom för första gången. Jag var helt säker på att han var den vackraste pojken jag någonsin sett redan då och ingenting har motbevisat det hitilst.
2005
2006
2007
2008
Emil har brunt lockigt, ruffsigt hår, guldiga rådjursögon, världens varmaste skratt, händer som passar så bra i mina, honungslen röst och världens största hjärta. Och jag älskar dig så himla mycket.
Är summan av lasterna konstant?
Med tiden har jag börjat fundera kring det här. Prinsen som måste upp ur världens kärleksladdade och varma säng på morgonen för att ta en cigg, vänner som inte kan somna på kvällen om de vet att skafferiet gapar tomt efter choklad, mamma som skulle tugga upp sig själv om hon inte hade en flaska vitt hemma på fredag kväll, junkfood, snus, chips, te, kaffe, skor, väskor.. Begären och behoven tar aldrig slut.
Jag har kännt mig så fri när jag tänkt på detta fenomen. Tills nu.
Jag är kroppsfixerad och hela min vakna tid spenderas åt att tänka på vad jag stoppar i mig, hur mycket jag rör på mig osv. Jag kan inte ens lägga mig på soffan när jag mår dåligt och klara av det. Jag kan ligga i 10 min, sen går det bara inte. Jag vet inte vart detta beroende har tagit form, kanske var det en våg av grupptryck som svepte in i mitt liv 2007? Eller är det bara någon slags pepp för mig själv att jag ska leva ett galet hälsosamt liv? Jag vet inte.
Men nu är det faktiskt inte så kul längre. Det finns inga gränser för mina planeringar och mina löprundor, tyngdlyftningar och yoga-positioner. Jag blir ofokuserad och helt rabbiat om jag sitter still eller äter för mycket rött kött. Så jag omvandlade nu detta till en rökares laster. Om jag hade varit rökare skulle jag alltså fimpat. Men hur fimpar man ett fysiskt beteende? Jag vet inte det heller.
And you exploded in my heart
Det första jag ska göra är att tillägna en låt åt Prinsen, för det behövs just nu.
Jag är inte den som brukar bryta ihop totalt utan min själsfrände brevid mig. Visst är det svårt att vara utan den man älskar, men om kärleken verkligen är där på riktigt, så ses man alltid snart igen. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte brukar deppa ihop eller lyssna på lovesongs om och om igen. För det gör jag. I ett par dagar. Sen njuter jag av tiden jag är ensam. Gör saker man glömmer bort att man kan göra när man är så bunden vid någon.
Men nu hände något. Det har gått en vecka ute i skogen. Och jag bröt ihop. Totalt. Jag klarade inte av det. Så jag åkte hem för att slänga mig i Prinsens armar. Att komma hem, och att möta sanningen - var inte riktigt vad jag hade räknat med. Emil är i Schweiz, i 3 veckor, vilket jag förträngt. Jag är ett vrak nu. Saknaden äter upp mig inifrån & det är ett hav på mina lakan.
Jag orkar inte dra något klyschigt snack just nu, men lyssna på låten, den säger allt. Att det är en av Emils favoritlåtar gör det inte så mycket bättre.
I'll love you til I die.
Jag är inte den som brukar bryta ihop totalt utan min själsfrände brevid mig. Visst är det svårt att vara utan den man älskar, men om kärleken verkligen är där på riktigt, så ses man alltid snart igen. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte brukar deppa ihop eller lyssna på lovesongs om och om igen. För det gör jag. I ett par dagar. Sen njuter jag av tiden jag är ensam. Gör saker man glömmer bort att man kan göra när man är så bunden vid någon.
Men nu hände något. Det har gått en vecka ute i skogen. Och jag bröt ihop. Totalt. Jag klarade inte av det. Så jag åkte hem för att slänga mig i Prinsens armar. Att komma hem, och att möta sanningen - var inte riktigt vad jag hade räknat med. Emil är i Schweiz, i 3 veckor, vilket jag förträngt. Jag är ett vrak nu. Saknaden äter upp mig inifrån & det är ett hav på mina lakan.
Jag orkar inte dra något klyschigt snack just nu, men lyssna på låten, den säger allt. Att det är en av Emils favoritlåtar gör det inte så mycket bättre.
I'll love you til I die.
Funderingar
Saknaden sitter i och på hela mig. Redan. Jag har en klump i halsen, och det känns som om någon knytit ett rep runt min magsäck och dragit om. Jag känner mig rastlös, förvirrad och tom. Men. Prinsen lämnade ett brev. Ett brev som jag absolut inte får läsa förns jag saknar honom så mycket så jag går sönder. Jag har faktiskt inte ens haft tanken att läsa det än, fast jag övertygade honom om att jag skulle läsa det så fort jag satt mig i bilen och åkt iväg. Men det ligger ihopvikt, i min dagbok, och väntar. Fint. Helt plötsligt känns det som om 1 månad kommer gå fort.
Hur som helst. Hela dagen har mamma gått omkring och sagt att det är nyttigt för mig och Emil att vara ifrån varandra en längre tid. Det har man ju hört förut, både i egna situationer och i andras. Ibland har jag till och med sagt det själv, av ren vana. För hur, hur i hela vida världen, kan det vara nyttigt för någon att vara utan den man älskar, den man tillhör, och den man verkligen kan leva ut med? Det kan inte vara nyttigt. Tvärtom. Onyttigt. För själen, för livskvalitén.
En fråga
En sak jag undrar bara sådär rent generellt.
Varför blir killar avdomnade och trötta efter sex medans tjejer blir pigga och alerta?
Will you marry me?
Så när man blir bjuden på bröllop är det kanske inte så konstigt att man börjar fundera. Hur vill jag gifta mig? Vill jag gifta mig? Stort bröllop? Litet bröllop? Klassiskt? Jag vet att det är en lång väg dit, men det är då det är som roligast att drömma. Jag vill gifta mig i en vacker, stor, grön trädgård. Det ska vara ljusbeklädda träd, tusentals stora rislampor i alla möjliga färger, sockervadd, fina nostalgiska karuseller, blommande körsbärsträd, dammar med små vattenfall, rosa champagne. Brudklänningen ska vara kitchig, pastellig och tyll i tusentals lager... Ja, drömma var det ja.
Me, myself and I
Idag var jag på bio. No big deal tänker ni. Men jag träffades av en sak när jag satt där med min prins, tittade omkring på alla par, vänner, äldre, yngre. Ingen var ensam. Så kommer det en tjej, i sisådär 20 årsåldern, och hon sätter sig brevid mig. Jag sitter verkligen och väntar in hennes gemenskap men ingen annan kommer. Hon sitter där, ensam, på bio.
Då slår det mig verkligen. Varför är vi så rädda för att göra saker ensamna? Det är som om det ligger något fel i det. Det skulle nästan aldrig falla mig in att gå och se en film ensam. Jag kan vänta i dagar, ja veckor, på att rätt person ska ha tid att gå och se en film med mig. Men egentligen, vem finns det i ens liv som är mer viktig än en själv? Ingen. Dig själv är allt du har. Bokstavligen. Så jag skulle nästan vilja uppmana folk till att vara mer ensamna. Jag tror att det kan vara bra för en själv, att samla tankarna, umgås med sig själv (inte på det sättet) och bara vara. Utan att behöva tänka riktigt på vad man gör. För man behöver aldrig skämmas inför sig själv.
När jag gick ut ur salongen log jag mot henne.
Då slår det mig verkligen. Varför är vi så rädda för att göra saker ensamna? Det är som om det ligger något fel i det. Det skulle nästan aldrig falla mig in att gå och se en film ensam. Jag kan vänta i dagar, ja veckor, på att rätt person ska ha tid att gå och se en film med mig. Men egentligen, vem finns det i ens liv som är mer viktig än en själv? Ingen. Dig själv är allt du har. Bokstavligen. Så jag skulle nästan vilja uppmana folk till att vara mer ensamna. Jag tror att det kan vara bra för en själv, att samla tankarna, umgås med sig själv (inte på det sättet) och bara vara. Utan att behöva tänka riktigt på vad man gör. För man behöver aldrig skämmas inför sig själv.
När jag gick ut ur salongen log jag mot henne.
Jag saknar dig så jag går sönder
Sängproblem
Jag är i behov av att prata med någon nu. Bara prata utan att tänka på vad jag egentligen säger.
Jag fick någon mini-släng av ångest igår när jag gick och la mig i min nya säng. Den är dubbelt så stor som den gamla. Först kunde jag knappt vänta innan jag blev trött, för allt jag ville var att lägga mig i min stora säng, vända, vrida och ta upp så mycket plats som möjligt.
Så gick jag och la mig. Det kändes tomt, som om någonting fattades. Och hela natten låg jag vaken och försökte somna. Det var omöjligt. När jag vände mig om och såg hur stor del av sängen som var orörd fick jag en klump i magen. Jag vill bara säga till alla, att oavsett om det är materiella ting eller känslomässiga beslut, så är gräset inte alltid grönare på andra sidan. Det här med sängen blev lite utav en metafor.
Ikväll kommer Alle hem från Frankriket, då ska det pratas så det står härliga till!
Still sleepless
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart det nya ska ta start och vart det gamla ska ta slut. Jag känner mig bitter och nere, och alla burkar gapar tomma likaså mina tankar. Eller, hela jag. Hela jag gapar tom på att någon jävla människa ska ta tag i sig själv och förvandlas till förut. Förut var för inte länge sedan. Förut var när alla verkade som fulländade människor. Nu vet jag inte, nu vill jag bara lägga mig ned i min söndergråtna säng och skrika ut varenda jävla känsla. Och tro mig, jag gråter inte för att jag känner att mitt liv håller på att ta slut eller för att jag tycker synd om mig själv. Jag gråter för att mänskligheten är trasig och för att folk är så otroligt korkade och fel, bara fel, ibland. Och alla förändringar. Jag klarar inte av det. Det blir för mycket. Och även om förut var bra så kommer alla förut-matmonster tillbaka och dom ligger under sängen hela natten och ser till att jag inte sover. Hunger kanske det kan kallas också. Det gör allting bara ännu jobbigare.
Världen är så trasig att jag ibland skär mig på den, men jag fortsätter dansa som om ingen tittade, och jag fortsätter skratta som om det inte fanns någonting ont i hela universum. För jag försöker i alla fall. Jag försöker att inte ge upp trotts att det känns som jag har en galge i halsen. För det är precis så det känns. Och som om någon knutit ett rep runt min magsäck och dragit åt. Jag vill bara stoppa fingrarna i halsen och spy på allas äckliga och meningslösa, tomma ord som ni bara skriker rakt ut i tomma intet. För ingen orkar lyssna på när ni bara spyr galla över viktiga saker ni inte tar er tid till. Världen faller samman, liksaså mina vänner och säkert dina också.
Men någon dag kommer alla att förstå, men då är det troligen försent.
Världen är så trasig att jag ibland skär mig på den, men jag fortsätter dansa som om ingen tittade, och jag fortsätter skratta som om det inte fanns någonting ont i hela universum. För jag försöker i alla fall. Jag försöker att inte ge upp trotts att det känns som jag har en galge i halsen. För det är precis så det känns. Och som om någon knutit ett rep runt min magsäck och dragit åt. Jag vill bara stoppa fingrarna i halsen och spy på allas äckliga och meningslösa, tomma ord som ni bara skriker rakt ut i tomma intet. För ingen orkar lyssna på när ni bara spyr galla över viktiga saker ni inte tar er tid till. Världen faller samman, liksaså mina vänner och säkert dina också.
Men någon dag kommer alla att förstå, men då är det troligen försent.
Att åldras
"Jag blir vackrare med åren. Jag är inte emot skönhetsoperationer, jag är bara emot att prata om dem."
Madonna 50 år
Jag förstår mig inte på kvinnor och tjejer som är rädda för att åldras? Folk hänger i syre-barer, sover i syre-behållare, sprutar in botox i varenda skrattrynka och folk är som besatta av rynkkrämer. Att åldras är en del av livet, och jag tycker det är någonting vackert. Varje rynka är som ett tecken på att man har levt. Alla kommer vi komma dit någon dag, så det är lika bra för alla 50-års krisare att inse att det är bara en del av livets ABC. Man kan inte fly ifrån det.
Farväl eller nått
Jag får ångest när jag tänker på de kommande dagarna. Får ångest när jag tänker på hösten. Får ångest över att jag faktiskt måste lämna den här skolan för gott. 
Jag kom fram till att hela skolan är som en familj. Det förekommer ingen mobbing över huvudtaget i skolan. Bara en sån sak, som när jag tänker på att det faktiskt förekommer mobbning på andra skolor, så är det som att jag blir blind. Jag kan inte förstå att alla andra skolor inte är som min. Och rektorn känner alla. I min gamla skola hälsade jag inte ens på rektorn. Jag tror att hon inte ens visste vem jag var. Men i min skola, där känner han till och med en. Han vet saker om en, han kan starta en personlig konversation med nästan vem som helst, han vet vilka som är kompis med vilka, i vilken årskurs ens syskon går i osv. Det bästa är att han riktigt njuter av tillvaron. När jag ser honom i skolan går han alltid omkring och mys-ler. För han är stolt. Han är stolt över oss och då blir jag stolt för att jag är en del av den här skolan. Sen så känner alla alla. Jag vet hur det är i andra skolor, man hälsar inte på de som är äldre och inte heller de som är yngre. Desstom är det fel fel fel att prata med någon som inte är från samma årskurs. I min skola förekommer inte det. I min skola känner alla varandra, och jag tror jag pratar för alla när jag säger att en tryggare skola än Engelska skolan, kan man inte gå i.
Kort sagt. Jag kommer dö på onsdag.
Saker jag tycker om lite extra mycket
Böcker. Jag älskar att kunna befinna mig i en annans liv, någon annans värld och någon annans ord & tankar för ett tag. Det är så skönt att glömma sig själv, eller känna igen sig själv i något annat för en stund. Oslagbart.
Skor. Skor är det första jag tittar på när jag ser någon. Jag tycker att skor säger så mycket om personen i fråga. Dessutom kan skor göra en tråkig klädsel till något roligt, och tvärt om i vissa fall. Ser du någon med sneakers syftar det antagligen på att personen är väldigt bekväm av sig, converse är tidlöst och högklackat är mer stilfullt. Personlighetsdrag helt enkelt. Skor är kort sagt underbart.
Hästar. Jag är dödligt allergisk mot hästar så jag får nöja mig med bilder och att titta på långt avstånd. Anyways, hästar är de vackraste djur som existerar. Att de desutom fulländar mängder av sagor och prinsessdrömmar från barnsben gör inte saken värre. Vackra djur kort sagt.
Romantiskt. Jag ska beskriva varför med ord. Rosa, pastelligt, pärlor, rosor, blommor, te med mjölk, krimskrams, rokoko, rosetter, bakelser, skira klänningar, tyll, ljust, sött och sockerchock. Det kan inte bli så mycket finare än så.
Underkläder. Jag känner mig inte fulländad om jag drar på mig ett par urtvättade bomullstrosor och en BH som inte sitter rätt. Allt känns bara fel, trångt och kantigt på något sätt. Dessutom kan man klä sig enkelt, men med fina underkläder, och bara det gör att man känner sig fin resten av dagen. Underkläder är nog lite utav ett vara-glad-och-le-hela-dagen-knep.
Sommarkänsla. Det är grönt gräs, filtar, öl i en park, nakenbad, gemenskap och brända axlar. Hela sommaren går man omkring och bubblar likt sockerdricka utan någon speciell anledning. Den känslan är oslagbar. Det finns inget finare än att kunna le både invändigt och utvändigt hela tiden.
Slott. Har alltid varit faschinerad över slott och stora graciösa byggnader. Det känns alltid som att det finns en historia bakom byggnaderna och omtanke bakom varenda detalj. Desutom känns det lite film-aktigt med slott. Lite drömmar, någonting man vill ha men kanske aldrig kan få. Drömma ska man göra.
Te. Tror inte jag behöver förklara mig egentligen. Jag är te-narkoman. Det finns smaker i oändligheter och man hittar ständigt nya smaker och favoriter. Folk tycker det är töntigt och ovärdefullt. Men det är nog ungefär som att samla på frimärken eller Pez-figurer. Det bor en liten nörd där inne någonstans och man kan ständigt vara på jakt efter nästa smak.
Emotionell kris
Det är natt, igen. Jag sitter ensam och undrar vad som kommer hända härnäst, imorgon, om en vecka. När ingenting är som det brukar vara. Jag har börjat få svårt för förändring. Jag får panik. Det börjar trycka över bröstet och jag vill bara gråta. Hela tiden undrar jag om jag gjort rätt val när jag stått inför kval där jag måste välja rätt väg. Jag blottar mig för sanningen och det känns som att mitt öde hela tiden prövar min moral och vad jag klarar av. Jag kan säga att jag har lärt mig en läxa. Att tänka före jag handlar, speciellt inom vissa områden. Det känns som jag är invirad i något slags snår och jag kan inte komma ut för det kommer göra för ont. Så jag stannar kvar, fängslar och stänger in mig själv, för jag orkar inte bli skadad.
Nätter är fina. Gatorna är tysta och allting bara sjunger med i mina tankar. Men jag kan inte låta bli att tänka. Tankarna förstör det fina för världen är så trasig. Även fast jag älskar att leva så är det oftast svårt. Det jag vill komma till, är att även om man vill skrika att allting är förstört, eller att man saknar tider som bara går och aldrig kommer igen, så ska man blicka framåt & se allt det fina i saker och ting. För det hjälper. Och det är så värt det.
My deep shade
Världens bästa bästis
Situationen är egentligen sinnessjuk, eller åtminstånde sinnesretande. Jag vet inte hur du & jag ska ta oss ur det här hela och välbehållna, men så länge man går hand i hand så löser allting sig. I alla dessa år, du har tagit andan ur mina lungor farligt många gånger, och jag har rest dig upp när du fallit. Min hand har alltid passat så bra i din och jag vet att jag finns i vartenda steg du tar, precis som du finns i mina.
Men självklart, det blir alltid fel någonstans på vägen, och vi tog helt enkelt inte hand om varandra så bra som vi borde ha gjort. Du är, och kommer alltid vara min största trygghet. Jag finner inga ord för hur tacksam jag är för allt vi gått igenom tillsammans, för alla skratt och tårar vi delat, hur många minnen vi har skapat och hur många ord vi viskat till varandra.
Självklart saknar jag att bara få vakna upp brevid dig, ruffsa om dig i håret, känna doften av kaffe & veta att jag får ligga brevid dig hela dagen. Jag kunde inte bli lyckligare än så just då. Men vi är bitterljuva, precis som alla gånger vi hämnats och bråkat om värdelösa nonsens-saker.
Jag förstår inte hur jag klarar av att stå här idag, längre ifrån dig än vad jag någonsin varit. Hela min värld är en ständig process där jag växer och försöker lära mig att leva utan dig. Varje dag är snäppet bättre än igår, men någonstans, har jag fastnat. För jag vill inte släppa. Vill inte sluta andas samma luft som dig och jag vill inte sluta att fläta mina fingrar i dina.
Fast jag vet, att när jag känner att hela världen kryper upp mot mig likt en hotfull mur så kan jag ta dig i handen, känna solen i nacken och veta, känna och uppleva den största kärlek jag någonsin kommer känna till. För mina tårar torkar i din närhet och du värmer mig likt inget annat. Jag har växt som människa och jag har lärt mig otroligt mycket om både trohet och otrohet. Jag kunde aldrig behövt mer. Önskar verkligen att orden för alla dessa känslor fanns till, och hade dom det, hade jag använt dom noggrant. Till väl utvalda personer. Som Emil.
Oh, Mother
Nu ska jag berätta om min mamma.
Hon heter Monica Clevö, som jag förövrigt tycker är urtjusigt. Hon har rödbrunt hår, och ett brett leende. Hon har gröna ögon som man skulle kunna drunkna i. Mamma födde mig är hon nästan hunnit bli 30,
det kan tyckas sent nu, men på den tiden var hon yngst bland sina vänner med att skaffa barn
Hur min mamma träffade min pappa är lite utav ett mysterium, eftersom jag aldrig riktigt får veta. Dom var väldigt unga, och fast pappa kanske inte var guds gåva till mänskligheten, så älskade mamma honom. Hon behöll nog mig lite för hans skull.
Mamma har alltid varit intresserad av inredning och detaljer. Och så är hon hemskt pedantisk och ibland när hon städar börjar jag nästan tro att hon är manisk. Om jag fick ge henne en sak på Mors-dag skulle det vara liljekonvaljer. För det är en tradition och jag vet att hon älskar dem.
Min mamma är min bästa vän. Jag ångrar verkligen en period när jag rent utav sket i henne. Förlåt för det. Jag bor bara hos mamma nu, fråga inte varför, och därför har våran kontakt blivit starkare. Vi pratar om allt, mamma & jag. Jag pratar om pojkar som inte har alla poäng på rätt plats och mamma pratar om sina väninnor som gör fel val i livet.
Om mamma är ute en kväll, med vänner till exempel, ringer hon alltid minst 10 ggr den kvällen och frågar om vi mår bra. Hon lagar världens godaste mat nästan varje dag, även fast hon kanske inte riktigt orkar. Hon pratar mycket om sitt jobb och jobb som hon inte har, men skulle vilja ha.
Mamma vet allting om mig. Allt. Ut och in, upp och ned. Kanske inte så detaljrikt, men oj vad hon vet.
Det jag vill komma till är att ingen mamma är värd att glömmas bort. Mors-dag är överskattat, för mammor behöver lite extra uppmärksamhet och glädje nästan alla dagar. Ingen mamma är för dum eller för långt bort för att få det lilla extra.
Din mamma kommer alltid vara den enda mamma du har, så glöm inte bort henne.
det kan tyckas sent nu, men på den tiden var hon yngst bland sina vänner med att skaffa barn
Hur min mamma träffade min pappa är lite utav ett mysterium, eftersom jag aldrig riktigt får veta. Dom var väldigt unga, och fast pappa kanske inte var guds gåva till mänskligheten, så älskade mamma honom. Hon behöll nog mig lite för hans skull.
Mamma har alltid varit intresserad av inredning och detaljer. Och så är hon hemskt pedantisk och ibland när hon städar börjar jag nästan tro att hon är manisk. Om jag fick ge henne en sak på Mors-dag skulle det vara liljekonvaljer. För det är en tradition och jag vet att hon älskar dem.
Min mamma är min bästa vän. Jag ångrar verkligen en period när jag rent utav sket i henne. Förlåt för det. Jag bor bara hos mamma nu, fråga inte varför, och därför har våran kontakt blivit starkare. Vi pratar om allt, mamma & jag. Jag pratar om pojkar som inte har alla poäng på rätt plats och mamma pratar om sina väninnor som gör fel val i livet.
Om mamma är ute en kväll, med vänner till exempel, ringer hon alltid minst 10 ggr den kvällen och frågar om vi mår bra. Hon lagar världens godaste mat nästan varje dag, även fast hon kanske inte riktigt orkar. Hon pratar mycket om sitt jobb och jobb som hon inte har, men skulle vilja ha.
Mamma vet allting om mig. Allt. Ut och in, upp och ned. Kanske inte så detaljrikt, men oj vad hon vet.
Det jag vill komma till är att ingen mamma är värd att glömmas bort. Mors-dag är överskattat, för mammor behöver lite extra uppmärksamhet och glädje nästan alla dagar. Ingen mamma är för dum eller för långt bort för att få det lilla extra.
Din mamma kommer alltid vara den enda mamma du har, så glöm inte bort henne.
Friendship
Erica var solstrålen i allt regn idag. Hon dyker verkligen upp vid rätt tillfällen och hon får mig att se ljusare på saker. Har gått igenom så mycket med henne, och hon är den vackraste människan på den här jorden. Aldrig att jag släpper henne, för oavsett hur mycket mellanrum det är mellan våra träffar,
så finns hon alltid kvar.