From the bottom of my heart
För alla nya läsare, flickor som pojkar, här kommer de lite personligare delarna ur mitt arkiv, som gör att ni kanske lär känna mig en aning bättre.
Mina texter är självklart alltid baserade på mina egna tankar och fantasinät, och den här texten tycker jag presenterar mig väl, ord för ord. Den här är kanske lite sådär slarvigt, charmigt ihopslängd, men ändå läsvärd, självklart också om mig. Sen finns det ett arkiv som består av vävda meningar, noga uttänkta fraser och upprörda åsikter, som till exempel om hur mycket jag älskar analysera människor av olika slag. Eller hur jag ständigt går omkring och drömmer om saker och ting, för att göra gråa dagar lite mer färgglada!
Här kan man läsa en mils lång, välskriven och kärleksfull förklaring till Min Prins.
.. och självklart ska ni få våran 3 årstext i repris. För den tycker jag är lite extra speciell.
Min mamma & min syster är de viktigaste i mitt liv. De är båda två fantastiska människor, som gjort mig till jag. Min mamma, hon är klok som en bok och jag ser upp till henne för att hon är stark som en klippa. Jag är en riktig familjeprioriterare, och jag värderar min kvalitétstid med mormor & morfar högre än allt annat. Även min farmor hade en stor plats i min lilla atmosfär och jag är säker på att hon vakar över mig.
Gravida män
Jag sitter och tittar på dokumenären Pregnant man sådär lite över axeln. Som man hör på namnet - handlar om en man som är väntar barn. Min pojkvän ligger i soffan och slänger ur sig saker som "äckligt" och "helt sjukt". Varför? Tänk att födas till en flicka och bara gå omkring och känna att man hamnat fel. Att man är en pojke i en flickas kropp, eller tvärt om. Det skulle betyda att man aldrig skulle kunna leva ut ordentligt och man skulle skapa en personlighet som bara skulle bli ihågkommen som ledsen och fundersam.
En upprörd, frustrerad och väldigt argsint man har uttalat sig med "Män föder inte barn. Kvinnor föder barn & män uppfostrar dem" i ett videoklipp som han laddat upp på nätet i samband med att paret som väntar barnet var med i en amerikans TV show. Hur kan man ens uttala sig på ett sådant sätt? Det kanske är naturligt att kvinnor föder barn, men allt som finns i naturen behöver inte vara naturligt, eller hur?
Varför är så många blinda för saker som anses som 'fel', när det kanske bara är en dörr för nya vägar?
Nätdroger
Kvällspressarna kallar henne för en kvinna. Hon var bara 18 år, inte en kvinna i mina ögon, utan en tonåring. Att en nätdrog tog en 18 årings liv i helgen har nog inte många missat. Jag får en bild av henne som en vilsen ung flicka som antagligen gått åt höger när hon egentligen skulle tagit av till vänster.
Och vet ni vad det värsta är? Att idag förklarades drogen som hälsofarlig. Är det inte bissarrt att någon ska behöva dö förens de människor som pular med lagar ens tar sig tid att förklara en drog hälsofarlig. Helt plötsligt, när någon dött, är det inte längre så viktigt att bilindustrin går käpprätt åt skogen. Hör ni hur det låter? Jag blir så frustrerad, för jag känner mig helt maktlös. Nästan varenda dag pryds tidningsomslagen med finanskriser eller kanske att SL har fått oerhört många klagomål på sista tiden. Det är stora problem tydligen, som måste åtgärdas fort och massor med pengar och resurser läggs ned på detta.
På nästa sida läser man om mord, våldtäckter och hur unga både tar till alkohol och droger allt oftare. Men vad gör man mer än läser om det? Jag ska inte säga aldrig, men det är i alla fall sällan - som någonting görs.
I dagens samhälle ska alltså någon behöva mista sitt liv för att det ska bli ändring på saker.
Pumpkin
Amanda skrev en så himlans fin sak om mig idag. Titta bara:
Ema. Goa glada vän, man får inte nog av dig. Hör jag ditt tjutande skratt eka genom korridorerna så får jag automatiskt ett flin på läpparna. Oftast har jag ingen aning om vad du skrattar åt, det är bara så smittande. Du är lyckopiller och överskottsenergi på hög nivå, och när du inte är i skolan är det tyst. Tråkigt tyst. Jag älskar dina fina, inspirerande kläder och din poesifyllda blogg. Att få försvinna in i din värld kan vara det enda som behövs för att få igång min mysfaktor. Det är romantiskt och skärt och spetsfyllt, kryddat med mystik, matos och fantasi. Jag älskar det. Jag älskar dig.
Det är så att ögonen fylls med tårar. För det är så fint när man känner sig uppskattad och att man betyder någonting för någon som man kramar om varje dag. Amanda är så speciell, hon har världens vackraste ögon. Dom är sådär djupt gröna, en såndär färg som nästan ingen har. Hon har långt, tjockt och silkeslent hår. Appropå silke, ni ska se hennes hy. Hon ser ut som en porslinsdocka. Det är på något sätt skönt att vila ögonen på henne. Men hon är inte bara vacker utseendemässigt. Hon har världens största hjärta och är väldigt klok, ibland är hon till och med klok åt andra. Hennes humör är lite av det roligaste jag vet. Man ser på en gång på morgonen när man går igenom korridoren om det är en bra eller dålig dag. Dålig dag innebär att hon går med hängande huvud och tittar ned i marken bara för att. Ingen förstår riktigt varför. En bra dag pratar hon högt och tydligt om allt och alla och gestikulerar med händerna så man nästan måste ta skydd. Jag kan nog beskriva henne i en evighet, hon är fantastisk.
3 år
Emil är egentligen allt jag inte önskade mig. För innan jag träffat honom hade jag nog på frågan om hur min drömpojke skulle vara, svarat att han skulle vara självsäker, kreativ och en riktigt glädjespridare. Sen hände det någonting. Emil dök upp, och han gjorde mig pirrig bara han tittade åt mitt håll. Ni vet när man sitter i klassrummet, kanske 2 stolar ifrån varandra och man känner hur jorden viker undan, slukar en innan man ens hunnit blinka. Så var det.
Emil var inte självsäker och log inte mer än han behövde för att ta sig igenom dagarna. Han gjorde det mesta för att smälta in, räckte inte upp handen mer än nödvändigt och tittade inte upp när man sprang på varandra vid pendeltåget. Ibland när jag pratade med honom var han så blyg att hans ben nästan vek sig. Han hade ingenting som man skulle fastna för riktigt. Inget som riktigt sken, och det var nog därför jag blev så kär.
För jag såg någonting bakom fasaden. Jag satt ibland på avstånd och hörde hur kloka och finurliga saker han kunde slänga ur sig utan att han ens han tänka på det. När han fick någon att skratta lös hela hans existens upp.
Nu, såhär flera år senare, har allting under fasaden bubblat över likt kolsyrad sockerdricka. Det hör till att Emil är den roligaste, knäppaste, klokaste, vackraste och gladaste människan jag någonsin fått hålla om. Han är allt det jag inte är, och när vi disskuterar saker kan vi komma fram till så galna saker att det slutar med skrattgråt och att jag ligger och tjuter av skratt på golvet. Vi tar ut varandra så bra, vi kompletterar det den andra inte tänker på, vi är perfekta för varandra.
Och fråga mig inte hur jag vet. För jag vet bara att jag vill vara med Emil för alltid. Jag kanske inte har så himla mycket att jämnföra med, men vad spelar det för roll, när varenda gång han kysser mig i nacken, håller om mig under sömnlösa nätter, nynnar på sånger som nästan bara jag lyssnar på, gör kesosmörgåsar till mig på lördagsmorgon eller köper vindruvor på vägen hem till mig - så pirrar det i hela min kropp. Jag blir så lycklig av honom. Och det räcker för att jag ska vara säker, för att jag ska veta.
Att det är han, han som är den.
Små saker
Idag har varit en riktigt dålig dag. Jag somnade inte ens i natt. Inte ens en timme. Fast min Prins låg brevid mig hela natten och lovade att jag skulle somna om jag bara slappnade av, så gick det inte. När jag insåg att klockan var morgon & det var dags att gå upp, kom huvudvärken, ångesten, magknipen..
När jag var på väg hem och står i snöstormen & väntar på bussen, kommer en pojke i min ålder springandes. Han tar skydd i busskuren, tar av sig luvan och ler mot mig. Länge. Bara det leendet levde jag på i flera timmar.
Sen alla dessa ord. Era ord. Som ettsar sig fast i min hjärna för att dom är så välformulerade och fina. Ni är så smarta och kloka & när ni säger vackra saker till mig vet jag inte riktigt hur jag ska tacka. Räcker ett tack? Ska jag bara skriva en kommentar, som bara är några ord i cyberspace? Är det tillräckligt eller kommer jag bli hatad? Men så tänker jag bara när jag inte har sovit.
Jag orkar inte det här hur sömn och tankar går hand i hand. Det är omöjligt att vara den där romantiska flickvännen som lagar middag och kysser sin pojkvän i pannan & viskar fina saker, hela kvällen. Jag orkar inte fråga mamma hur hennes dag har varit när hon kommer hem. Inte ens när min syster ringer från andra sidan jorden orkar jag vara trevlig.
Det här måste sluta, och det jag vill komma till är att ett leende kan göra någons dag, och era ord kan få mitt hjärta att slå lite hårdare, vilket i sin tur sätter ett leende på mina läppar.
Berättelsen om mig
När jag var liten var jag nästan precis som jag är idag! Jag sa precis allting högt och tydligt så att alla kunde vara delaktiga i mina känslor. Jag sa saker som att det kliade i rumpan, jag höll på att göra på mig och liknande, även fast vi hade gäster eller var på torget och handlade grönsaker.
Jag var besatt av hattar. En gång när jag & mamma var i en second hand affär satte jag på mig en hatt och sprang ut till bilen. Mamma märkte inte det förns flera månader efter. "Vart kom den här hatten ifrån?" och jag svarade snällt att den hade jag minsann bara lånat för en stund. Jag önskade mig hattar när jag fyllde år, i julklapp, när jag hade namnsdag. Jag provade alla hattar som kom i min väg, speciellt morfars.
Dessutom älskade jag mammas kläder. Inte vilka som helst heller, utan underkläderna. Mamma & pappa hade en stor, pompös spegelvägg med garderob, och mamma hade minsann en hel samling underkläder. Trosor kunde bli hattar (självklart) och om mamma inte var hemma så brukade jag sova med en av hennes BHar brevid mig. För dom luktade vanilj & liljor precis som henne. När jag stod uppklädd med mammas BHar och trosor i världens mest fantasifulla kreationer, så speglade jag mig i timmar framför spegelväggen. Framifrån, från sidan, bakifrån. Fint.
Så allt är nästan precis som idag då.
SvD
Här kommer en analys av en tidiningsartikel som jag skrivit i samband med ett svenska-projekt. Tycker att rasism och diskriminering är en viktig fråga, och att alla borde ta sig en tankeställare!
Jag har valt en aktuell artikel skriven i Svenska Dagbladet den 3 november 2008. Artikeln tar upp ett fall om en 49-årig kvinna med etnisk bakgrund på annat håll i världen, som upplevt diskriminering under sin utbildning till busschaufför i Örebro.
Jag tycker att det här är en av de viktigaste frågorna just nu. Världen har alltid varit rasistisk, till och med flera århundraden tillbaka. Men borde vi inte gå åt det motsatta hållet nu? När alla kan acceptera alla individer av olika släkten som vi varje dag möter i matvaruhus, i skolan och flera gånger inom vänskap-/ eller familjekretsen? Kan vi inte ens acceptera de mörkhyade och de mörkhyade acceptera de vita när det finns extraordinära förebilder som t.ex. Baback Obama, Martin Luther King, Nyamko Sabuni, Rosevelt och den svenska kungafamiljen Bernadotte är alla stora personligheter med olika etniska bakgrunder att se upp till. Så varför är det lättare att få ett jobb med namnet Andersson än Muhammed? Varför ska invandrare i Sverige behöva stånga sig blodiga för att komma någonvart i karriären och för all del hitta sin plats i samhället? Jag tycker det är vidrigt hur samhället ser ned på människor som flytt till det här landet i hopp om en bättre framtid. Kan vi inte se någonting positivt i det alls?
Så hur kommer det sig att det förekommer så mycket rasism både på arbetsmarknaden, i skolor och på gatan rakt framför våra ögon? Jag tror dels att det beror på att många svenskar, som är väldigt patriotiskt lagda, anser att invandrare kommer till vårat land och "tar över". De tar lediga jobb ifrån oss, de är allmänt otrevliga och dem kostar Sverige en hel del pengar. Men är det verkligen så, eller är det bara förutfattade fördommar?
Jag skulle absolut tro det senare. Om du flydde till ett annat land då ditt eget land var i t.ex. krig, skulle inte du vilja bli trevligt bemött? Hur skulle det vara att komma till ett nytt ställe, utan några igenkännande ansikten, utan att behärska språket och utan att ha någonstans att ta vägen - där alla hade fördommar om just dig. Att du är en otrevlig invandrare som bara kommer ställa till i det här samhället? Att du antagligen har en kriminell bakgrund eller liknande?
Som slutsatts tycker jag att det här är allt för sorligt. Jag tycker att man redan som ung borde ha undervisning om hur människan fungerar socialt & kulturellt, kanske som ett grundämne. Då lär man sig tidigt att kritiskt granska samhället på rätt sätt, och inte bygga upp en tro på en hel hop fördommar.
Världen skulle bli en bättre plats om vi bara kunde lära oss att acceptera.
Källa: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1984049.svd
Love you like the stars above
Every rose has to die
Alldeles nyligen satt jag på bussen sådär som jag gör när det är bitande kallt ute, och jag har alldeles för tunn klänning på mig. Jag brukar vara inslukad i världen jag kallar för Coldplays, men inte idag. Jag bara satt och tänkte på allt och inget.
Bakom mig sitter tre stycken flickor. Dom är sockersöta allesammans, äppelkinder och rödrosiga av kylan. Dom är kanske runt 12 år. Inte mer. Till en början pratar dom om hästar, stallet och trav. Jag tänker inte så mycket mer på det. Men när vi bussen fastnar i en kö, och det känns som hundra år innan trafikljusen slår om, börjar dom prata om helt andra saker. Hur en av deras vänner ofta kräks upp maten, gör sit-ups när dem tittar på film tillsammans och hur hon äter nästan ingenting. Och det absolut värsta var - att dom var faschinerade.
Jag ser alltså, hur 3 jättevackra flickor, som inte ens kommit in i tonåren, är helt euforiska om sin smala vän. Dom disskuterar hur underbart det skulle vara att alltid vara smal fast man kunde njuta av allt från kakor till pizzabuffé, utan att gå upp ett gram. En flicka slänger också ur sig att "då kan vi vara såhär smala & väga 40 kg hela livet".
Vid det här laget sitter ser jag nog ut som någon som satt kaffet i halsen. Bussen närmar sig min busshållplats, jag trycker på knappen och går mot utgången. Men i sista sekund hejdar jag mig. Jag bara slänger ur mig ord om att dom kommer ångra sig för livet, att deras vän är sjuk och att dom ska åka hem och äta så mycket glass tills dom inte orkar gå!
Nu såg dom ut som om dom satt kaffet i halsen, och jag gick stolt av bussen.
10 fina saker
Skor, är någonting som alltid får mig att må bra. Dem passar alltid, en tråkig dag kan genast få en finare innebörd och dom är som bakelser, jobbigt vackra att titta på. Jag har ett par sanslöst fina här hemma, som är lite för fina att använda, men som får stå framme så alla kan se dem.
Katter. Jag är en kattmänniska, jag föddes bland katter. Jag hade 2 fantastiska raringar när jag var liten. En Flisan & en Rasmus. Dom var helt olika och när jag var knappt ett år brukade jag ligga i deras korg och sova brevid dem. Nu är jag allergisk. Det gör lite ont i hela mig att tänka på det.
Origami. Jag har varit fascinerad av origami länge. Att det finns folk med små slinka fingrar som kan pilla ihop något så tjusigt av en bit färgglatt papper gör mig så glad! När jag blir stor ska jag minsann ha hela taket fyllt. Det har jag berättat förut.
Småsaker. Vad som helst blir så himlans mycket finare i petite format. Titta bara på det här, sockersött så det står härliga till. Som i Paris, där kan man äta sex stycken mini-bakelser istället för 1 stor. Fiffigt. (Och på tal om både origami & småsaker, titta)
Ryggtavlor. Det är någonting jag kommit undifund med på senare dagar. Ryggar är så himlans vackra! Skir hy, ryggradsknotor och mystiska gropar i ryggslutet. Fantastiskt, nästan som händer & pojknackar. Om inte bättre.
Piano. Flinka fingrar, dystra rum, kvicka toner och koncentration. Om jag skulle spela ett instrument så skulle det vara piano. Det är så fasligt vackert, speciellt om det är flickor som spelar, långsamt och djupt. Jag har flera gånger försökt lära mig spela, både på min gamla synth från tidigt 90-tal & stackars morfar har fått en och annan utskällning. Jag kan helt enkelt inte.
Serviser. Vi har ingen servis här hemma, men min mormor & morfar har flera stycken. Både finporslin som man helst inte ska röra och så lite vardagligare serviser, som man får kaffe ur ibland. När jag fyller 16 höstar på tisdag, kommer jag få en turkos tekanna. Den kanske får några kopp-kamrater senare.
Nosar. Egentligen är det här en mule, men nos låter lite finare. Skära nosar & lurvig päls, väldigt tjusigt om jag får säga det själv. Om jag var ett djur, så skulle jag mer än gärna vilja ha en nos som denna. Då skulle jag nog få många pojkar!
Analogt. Jag har fått min mammas analoga systemkamera, och det är kärlek på en helt ny nivå. Jag har en hel rulle som ligger och väntar på att få bli framkallad. Jag vet inte riktigt om jag vill gå och lämna in den, det känns fint på något sätt att vänta på någon grå hemsk dag, då bilderna kan liva upp allting lite.
Böcker. Det finns inga stunder i mitt liv då jag inte längre vet vad jag ska göra. Det finns för mycket olästa böcker för att vara syssellös. Just nu läser jag en självbiografisk bok om en liten pojke med en förskräcklig mamma. Den gör ont. Och så har jag lånat en engelsk bok av min Prins pappa. En bok med korta texter som ska göra livet lite mer förståeligt.
Me, myself and I
Egoism.
Jag har tänkt på det här. Att folk oftast anser att egoism är något väldigt dåligt. Jag tror att alla kan se någonting positivt & negativt med att vara ego, men det är just det jag tror är felet. Jag tror att antingen är man en bra egoist, eller så är man en lite sämre. Tänk dig en härlig skapelse, kanske en vän, kanske någon du går förbi i korridoren varje dag, eller någon som lyser upp bussen på morgonen. Jag tror att det är en egoist. Av det bra slaget. Att kunna vara lycklig och tycka om sig själv i en rätt så flera gånger - trasig värld - är att vara en bra egoist. Att kunna säga till sig själv att någonting man gjort var bra, eller att kunna se sig i spegeln i morgon och se en vacker människa, det är bra. Och det är inte fel.
Men jag tror att i alla de som tycker att det är lite fel, där finns det en dålig egoist. Som inte kan vara glad för andra. Som hellre köper nya underkläder när man skulle kunna göra en god gärning istället. Självklart drar jag inte alla över samma kant, men ni förstår nog vad jag syftar på.
Vad tycker ni?
Agera
Jag tycker att det är viktigt att alla förstår höjden av hur seriösa psykiska problem är. Allt ifrån ätstörningar till destruktivt beteende. Allt kan ha oanade och hemska konsekvenser. Och det är ofta det finns någon i ens närvaro som är drabbad, men man agerar inte. För att man är feg. För att man heldre är en som står och tittar på, väntar på att någon annan ska reagera.
Jag tycker att den här flickan, Berny Pålsson (som de flesta känner till), kan lära alla en läxa. Dessutom får jag ont i hela själen när jag vet hur stor brist det är på hjälp ute i världen. Att man oftast får handen och svaret "du är inte tillräckligt sjuk för att vi ska hjälpa dig" som respons när man söker hjälp. Allting tar för lång tid. Jag vet inte hur många liv som skulle kunna räddas, om de som jobbade inom psykriatin bara var en aning vettigare.
Det jag vill komma till är att man aldrig ska vara rädd & att aldrig skämmas för sina eller andras problem.
Jag har vuxit
Bland alla oändliga rader av Coldplays låtar, hittar jag en låt som jag missat att lyssna på. Trycker förväntansfullt på play och bara introt trollbinder mig. När han tar ett andetag innan det första ordet brister jag ut i gråt. Gråter över otrohet, över vänner som inte förstått, över en pappa som inte längre bryr sig, om saker jag tappat bort på vägen & aldrig kan få tillbaka igen. Gråter över det som varit. Gråter, gråter & gråter. Under det här året med så otroligt många besvikelser, har jag nästan inte gråtit en endaste gång. Har inte orkat . Men nu. Mitt i all lycka när allting bara känns bra, då klarar jag av att gråta. För att jag vet att jag inte kommer fastna i det. Vet att jag kan somna ikväll med ett leende på läpparna, vakna, och känna lyckan igen, imorgon, i övermorgon och långt framöver.
Om att önska
Jag fick en kommentar idag. En kommentar som fick mig att stanna upp & tänka till. En kommentar som satte sig i magen och också på näthinnan. Att någons liv kan kännas mer värdelöst för att jag och även många andra, har prinsar att pussa på om dagarna och som om nätterna värmer ens sängar med både kärlek & kroppsvärme. På något sätt är det orättvist, att inte alla kan ha någon att lukta i hårbotten när världen känns grå & meningslös. Men åh andra sidan dör ingen ensam.
Men sen kom jag att tänka på en sak. Att personen som kommenterade detta, har nog ett flertal saker av vad jag skulle vilja ha mer av i mitt liv. Kanske en mamma som kan baka, för det kan inte min. Eller en katt som ligger i fotändan av sängen när man vaknar för tidigt och inte kan somna om. Det har inte jag, och även om jag önskar att jag hade både en mamma som kan baka kakor & en katt som spinner så mycket att jag också känner att mitt liv är lite dåligt ibland, så vet jag. Jag vet att någon gång i framtiden kommer jag antagligen få ha en katt, och min mamma kommer nog med tiden lära sig baka - när hon har provat allting annat som hon anser viktigare än nybakta bullar.
Det kommer komma en dag när du & din prins firar 6 månader, när hela din kropp spritter av lycka och du är alledeles rodnande utav endorfiner, när du flätar dina fingrar i någon annans hand & när du sätter på två koppar kaffe istället för en.
En prins kommer till er alla. Jag lovar er det, nu igen, med hela mitt hjärta.
Mot Västerhaninge, 14:31
Jag inväntar ögonblicket. Ser alkoholfyllda, vingliga steg komma emot mig. Jag fokuserar på orden framför mig som bara löses upp till ett svart myller på pappret. Så många gånger innan, känner redan nu hur blickarna bränner, inte bara i nacken utan överallt. Sluddriga kommentarer om att jag är vacker, han snubblar på orden när han ska påminna mig om min speciella ögonfärg, och hur mina läppar formas på ett speciellt sätt när jag tackar, åh, så artigt. Brinnande blickar, nu med fokus på mig. Som om jag blivit ett med någon annans fylla.
Men på något sätt känner jag ett ansvar. Jag känner ett ansvar att kanske visa den här människan att världen är vackrare än han tror, att alkoholen som rinner i hans blod inte kan rinna där för all framtid. Så jag går, små, säkra och kraftfyllda steg fram till en kropp som svävar farligt nära tågrälsen. Greppar tag i en arm som nästan styckar upp mitt ansikte med grönt glas. Berättar att jag uppskattar hans komplimanger, att hans ögon faktiskt också är vackra, ber honom gå hem och älska barn som han själv satt till världen.
Folk stiger på tåget, fortfarande med blicken fastnaglad vid mig. Öppnar dagstidningen och fortsätter där jag slutade när jag såg en kraftigt berusad man skrika på hjälp. Mitt liv fortsätter, ditt också. Bara det att mitt fortsätter med lite bättre samvete.
Att lita på, fast ändå inte
Fast ändå inte.
Det finns allting någonting som lurar bakom flagnadet av väggarna, bakom listerna och om man gräver lite djupare in på skinnet. Det finns något som skaver. Ibland, vissa snirkliga vägar som skymtar att det är någonting som gnager i tankarna. Någonting som äter upp en inifrån. En ständig process att förklara vad som gör ont, vad som finns kvar ifrån då.
Att inte vilja såra, att inte vilja välja fel väg med fel ord. Vågar inte blotta sina nakna sanningar, vågar inte bli smutskastad ännu en gång. Nej, det gör ingenting, det är glömt nu. Fast det inte är så. Vita lögner för att dölja vad man har under alla lager smink och vävnader av ärr.
Sen ligger man plötsligt där igen. I skenet av TVs ljus. Börjar om från början med den ständingt vävande processen. Att älska så mycket att man blir rädd för sig själv. Rädd för sin kärleks val och sätt. Jag älskar dig, jag älskar dig så himla mycket. Fast kanske inte imorgon om jag sovit dåligt. För så är det. Imorgon kanske inte är som idag. Och vem orkar ha den tanken ständigt fastklistrad på näthinnan. Att vara rädd för vilken sväng morgondagen ska göra. Kanske fylld med det som man alltid blundat för, som man inte längre kan se. Men som att plötsligt öppna ögonen och förstå.
Men att inte kunna välja något annat än att fortsätta älska.
Tro på kärleken
Det finns en sak i världen jag skulle vilja ändra, och det är allas syn på kärlek.
Så många gånger hör man från olyckliga och vilsna personer att "kärlek är inget för mig" eller att det inte finns någon "lycklig" kärlek. Jag vet inte vad jag ska säga för att övertala er som läser min blogg, som inte tror på kärleken - att det verkligen är det finaste man kan få. Antagligen finns det ingen väg jag kan välja för att på bästa sätt tala om för er vad kärlek innebär. För självklart måste man uppleva kyssar, flätade fingrar och allt det där innan man kan gå från A till B.
Jag ska inte heller påstå att det alltid är sockerdricka i magen och ord som får en att svamla. För då ljuger jag. För ibland är det ett helvette men det är samma sak med ungefär allt annat i livet. Och det löser sig alltid, och då är allting lika underbart som innan.
Jag vill ha som mål att få fler sorgsna och mörka personer att inse att världen är fylld utav kärek. Kärlek som finns till för just dig. Prinsar, pojkar och vackra flickor i alla dess former, som du kan ge egna smeknamn till och som du kan räkna födelsemärken på och kittla sönder på söndagsmorgon. Det finns en för alla. Jag lovar.
♥
Om jag ändå kunde trolla
Det är en sak jag har funderat på. Ofta när jag möter nya människor i olika sammanhang kan jag känna mig väldigt illa bemött. Det känns ofta som att bara för att jag har rosett i håret och kjol betyder det att jag inte kan skrika högst eller prata på mest? Det är så fullt med fördommar ute i världen att jag önskade att jag hade ett stort glittrigt trollspö, som jag bara kunde svepa över hela Sverige och vips så skulle alla fördommar vara borta. Men så är det självklart inte.
Som när jag träffade en av Emils vänner för första gången. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och vi kom fram till att jag gillade ungefär samma musik som honom. När jag berättade att jag lyssnade på t.ex The Killers eller The Spill Canvas så såg han ut som ett frågetecken. Det gick tydligen inte alls för jag ser ju ut som en sån som lyssnar på gullig pop eller vad han menade - "mesmusik":
Varför är det så? Varför döms man utifrån det skal man har? Och varför är klädstil så förknippat med vad man lyssnar på? Om jag skulle klä mig efter min musiksmak så skulle jag nog se ut som motsattsen till vad jag gör idag.
Saker ni nog inte vet
Jag samlar på små burkar och askar
Jag fördriver tiden i kollektivtraffiken med att fantisera om vad gubben framför mig gör när han inte sitter framför mig, kanske har han en katt han ger kaffegrädde till varje morgon
Jag älskar att läsa & att hitta böcker nästan ingen läst på biblioteket
Mina största rädslor är ankor, förbipasserande tåg och att dö i sömnen
Jag tycker det är avkopplande att lösa korsord
Jag är duktig på att laga mat men jag kan inte baka
Jag tänder rökelser nästan varje kväll
Jag måste somna vänd mot väggen (tvångstanke)
Jag är med i Liberala ungdomsförbundet (FP)
Jag har en Lena Philipsson skiva som jag tycker är jättebra
Jag är besatt av träning & min vikt
Jag är en te-nörd, kan allting om allt
Jag byter om till raggsockor och stora koftor det första jag gör när jag kommer hem
Det är 42 trappsteg upp till min lägenhet
Jag kan inte ha samma kläder i 2 dagar för då känner jag mig tråkig
Jag hälsar ofta på folk jag ser varje dag
Jag älskar gamla svartvita fotografier
Jag skaffade en analog systemkamera istället för en digital, bara för att det är charmigare
Min kanin heter Billie Holiday fast det är en hane, men jag älskar B. Holiday så det fick helt enkelt bli så
Jag tycker liljor är sannslöst vackra
Jag är besatt av vitlök, har det på ungefär allting
Jag älskar att bo i Sverige
Min mamma är min bästa vän och jag berättar verkligen allt för henne
Jag tycker att Chloë Sevigny klär sig finast i hela vida världen
Jag vill döpa mina barn till Tigerlou, Billie & Lilly Estelle
Jag brukar läsa högt för mig själv ur böcker som jag gillar extra mycket
När jag blir stor vill jag ha origami i hela mitt vardagsrums-tak
När jag var 10 samlade jag pantburkar som jag pantade, och pengarna gav jag till Röda korset
Jag är en obotlig romantiker och pular med allt från skattjakter till stora brev fyllda med torkade rosenblad
Jag älskar att umgås med min mormor & morfar
Jag är väldigt vig
Carolina Gynning är min förebild & den häftigaste människan i mellanmjölks-Sverige
IKEA är bäst
Det får väl räcka för nu.